31. El camino a Mercedes, como un ondulado mar

Soluppgången över Estancia La Paz var oerhört vacker. Det var tidigt och det var svalt och skönt. Jag cyklade de sex kilometrarna på en grusväg som nu inte alls kändes speciellt krävande. Den ljusa sanden lyste som guld i det tidiga morgonljuset. Väl ute på landsvägen igen följde jag vägen söderut. Målet för dagsetappen var Mercedes. En liten stad elva mil närmare havet. Tre dagsetapper till, och jag var framme vid Atlanten. Vilken känsla.



Vägen och landskapet böljade som långa dyningar efter en svår storm. Stora sädesfält och betesmarker med kor och hästar lite överallt. Vägen kantades med jämna mellanrum av stora skogsdungar av Eukalyptus. Och allt eftersom det blev varmare, blev också doften från dessa träd starkare. En underbar doft.



Jag lade också märke till en sorts fåglar jag tidigare inte sett på resan. De flög i flock om tio stycken. Ibland svärmar om kanske tjugo, trettio stycken. Dom landade på vägkanten framför mig och när jag kom tio eller kanske femton meter ifrån dom, så lyfte dom. Jag fick därför aldrig en chans att se dom på nära håll. Men jag kunde se att dom hade en knallgrön kropp med en ljust gulgrön mage. Vingarna varierade i mossgrönt och blått. Kroppen var kanske drygt femton centimeter, och jag tyckte dom påminde om någon slags papegoja. Jag såg också en annan intressant fågel. Den for omkring runt huvudet på mig och störtdök ner i dikeskanten som ett JAS-plan. Grå och med ett knallrött, eller möjligen orange huvud. Det var väl den Gråspräckliga rödtoppingen förmodar jag, eller något sådant. Fåglar har aldrig varit min grej. Men det var trevligt med sällskap.



Jag märkte också att det fanns mycket orm i trakten. I alla fall att döma av alla tillplattade ormkadaver jag såg längs vägen. Otroligt vackra skinn och mönster. Men inte tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja tälta i dessa områden. Ett annat djur som ofta förekom längs vägen, eller rättare sagt resterna av det, var den niobandande bältan. Jag måste ha sett hundratals kadaver under denna dag.




Det var varmt även denna dag. Ägarinnan av estancian berättade för mig att det vi de senaste veckorna upplevt var den värsta värmeböljan på trettiofem år. Hon berättade också att de varnade på TV för att Uruguay just nu hade tunnaste ozonskiktet i hela Latinamerika. Charlie, min polare i Colón, hade en käpphäst när det gäller vistelse i solen. Var aldrig ute i solen när din skugga är kortare än din egen kroppslängd, sa han. Säkert en bra regel, men jag kunde ju inte sitta under ett träd hela dagarna. Jag hade ju dessutom cykelhjälm.

Som om någon hört mina tankar kring skuggor och ozon, beslöjades himlen allt mer av tunna moln. Det blev svalare. Stundtals fanns inga skuggor alls. Framåt sen eftermiddag cyklade jag in i Mercedes. Letade rätt på plazan och ett hotell. När jag checkade in på hotellet och lämnade över mitt pass, säger tjejen i receptionen, på klingande göteborgska. Jasså du är från Sverige. Jag är född i Sverige. I Gråbo växte jag upp, strax utanför Göteborg. Världen är liten. Hon bodde i Gråbo tills hon var 15 år och för tio år sedan flyttade familjen tillbaka till Uruguay. Hon hade inte pratat svenska på tio år. Mercedes tillhör inte någon av världens turist- eller industrimetropoler, så sannolikheten att träffa en svensk är inte stor.

Jag blev rekommenderad en bra restaurang, specialiserad på grillat kött. Jag passerade flera grillrestauranger. Den stora grejen i Uruguay. Genom fönstren såg jag stora öppna eldslågor. Dom grillar inte på kol så som vi är vana vid, utan på lämpligt avstånd från flammande eld. På menyn saknades Bife de Chorizo och Bife de Lomo. Däremot fanns blodkorv, tunga, njure, lever och andra delar från ko, gris och kyckling. Jag frågade kyparen om dom inte hade oxfilé, eller sirloin. Nej, sa han, det är svårt att få tag på. Men däremot har vi fantastiskt fin entrecote, sa han. Uruguayerna, och även argentinarna, gillar väl genomgrillat kött. Jag var därför mycket noga med att tala om att jag ville ha köttet mitt emellan punto och jugoso, dvs rosa och saftigt.

En gigantisk, fyra centimeter tjock Entrecote serverades. Smaken var kanon. Smaken från grillningen och köttsafterna var precis som dom skulle. Men där tar likheten slut med argentinskt när det är som bäst. Jag vet inte hur jag ska beskriva konsistensen. Den närmaste jämförelsen jag kan komma på, för att ni ska förstå, är Bugg. Bortse från smaken av Bugg. Tänk er att ni stoppar in fem, sex Bugg i munnen på en gång. Först en del tuggmotstånd. Därefter blir det mjukare. Du tuggar och tuggar. Smaken och de goda safterna försvinner ganska fort. Men, du fortsätter tugga och tugga. Till slut är det bara en gummibit du tuggar på. Köttbiten växte i munnen på mig och till slut var jag tvungen att spotta ut köttbiten. Jag drack upp mitt vin. Gick tvärs över gatan till glassbaren. Beställde en stor glass. Glass kan dom i alla fall.

Sopakare i Mercedes