25. Episodios de la vida

Jag satt på min Cannondale SH 600 någonstans mellan Miramar och Rafaela. Betraktade landskapet som jag sakta passerade. Lantbruksmarker så långt ögat kunde se. Åkerbruk av något slag. Just nu växte ingenting. Det var nyskördat, torrt och jag såg inget gro någonstans. På varenda gård jag passerade stod vältar, räfsor och skördetröskor av alla slag. I alla de samhällen jag passerad fanns stora flotta utställningshallar fullproppade med skinande nya jordbruksmaskiner till försäljning. Jag försökte hitta någon av svensk kvalitet, men fann ingen. Väderstad, tillverkaren av jordbruksmaskiner ute på östgötaslätten, har tydligen inte hittat hit ännu.


Jag satt och funderade på min blogg. Funderade på någon lämplig episod att skriva om. Något att berätta om från dagens etapp. Tänkte, en episod att berätta om behöver inte vara så märkvärdig. Bara något annat än om hur jag klev upp tidigt, cyklade upp för några backar och rullade ner för några andra.

Ordet episod kom tillbaka i mina tankar gång på gång. En klocka ringde någonstans långt bak i min minnesbank. Jag kom att tänka på min gamla ungdomskamrat Malla. Hans hälsningsfras var alltid något i stil med Tjingeling gubbe, hur är läget. Har du någon kul episod att berätta om? Han samlade på vardagsepisoder och eggade andra att berätta om sina. Sådant som att någon somnade på mattelektionen, eller om den treåriga kissnödiga flickan som resolut sätter sig på huk på golvet i Konsumbutiken. Vardagsepisoder. Inget märkvärdigt.

Allt medan jag trampade vidare kom den ena episoden efter den andra tillbaka upp till ytan. Som den gången då Mallas kompis (jag kan för mitt liv inte komma ihåg hans namn) skulle köra hem med sin bil. Den här killen var ganska storväxt och reslig. Det såg därför alltid lika lustigt ut när han kom åkande i sin minibil. Jag tror det var första versionen av Nissan Micra, eller något liknande. En otroligt ful smutsgul liten låda med mycket små hjul. För att få plats i bilen var han tvungen att skjuta stolen så långt bak det gick, kröka ryggen och böja lite lätt på nacken. Det såg inte klokt ut. Han hade också hoppat på den nya inneflugan, att windsurfa. Det har var 1975 någongång, tror jag. På den tiden var windsurfingbrädorna inte lika smäckra som idag. Ett stort schabrak hade han. Brädan vägde säkert 25 kilo, kanske mer och var över tre meter lång, kanske närmare fyra. Det var mer en pråm i vit plast.

Just denna gång var han på väg hem från sitt lantställe uppe i Bohuslän. På taket på sin lilla minibil hade han surrat fast schabraket till windsurfingbräda och en lang mast. Han tog vägen om Avenyn för att träffa några kompisar. När han skulle köra hem upptäckte han att växellådan pajat. Han försökte få in ettan, tvåan, trean. Ingen växel gick att få in, förutom backen. Den fungerade. Det här var en driftig kille, så han la helt enkelt in backen. Snurrade runt på Avenyn så att han fick bilen i rätt färdriktning, så att säga. Backade nerför Avenyn. Tog vänster ut på Allén. Backade förbi Järntorget och vidare mot Masthuggstorget, upp för backen mot Stigbergstorget. Med styv överlapp och en uppsyn som sa till alla, som förvånat beskådade ekipaget, att så här kör jag jämt, backade han förbi Majorna och hela vägen hem till Långedrag.

Eller när kompisen Hasse berättade om sin första dag på nya jobbet. Han hade precis gått ur tvåårig teleteknisk linje och fått jobb i verkstan i en Radio- och TV-affär. Han kommer dit tidigt en måndagsmorgon. Jag kan se honom framför mig som om det vore igår. En smal, lång och lite gänglig kille, med stripigt brunt hår som når en bit nedanför axlarna. Jag minns att han hade stora händer, och armar som såg ut att sluta nere vid knäna ungefär. Som en karikatyr av en tonåring som inte ännu fått de rätta proportionerna.

Hasse blir introducerad på det nya jobbet och chefen, som inte riktigt vet vad han ska ge Hasse för första arbetsuppgift, ser sig om i lokalen. Pekar på en TV-apparat och säger. Den där är reparerad och ska levereras senare idag. Du kan val torka av den så att den ser snygg och fräsch ut när vi levererar den. Hasse kliver fram till TVn och konstaterar att den verkligen behöver dammas av. Står handfallen ett tag. Ser sig omkring. Får syn på en ren trasa som ligger på en arbetsbänk lite längre bort. Han tar trasan och tänker. Den är fuktig dessutom. Perfekt. Han börjar torka av TV-skärmen som blir gnistrande ren. Går sedan noggrant över själva chassit. Ett sådant där plastchassi i mörk teakimitation. Om ni minns. Han vill göra ett gott första intryck och gnuggar ordentligt. Färdig tar han ett steg tillbaka. Betraktar det väl utförda arbetet. Plasten blänker som om TVn vore ny, och lackad med finaste klarlack. Precis som när konstnären lägger sista penseldraget, sveper Hasse nöjt med trasan en sista gång över plastytan. Och trasan fastnar. Plasten hade smält. Trasan var indränkt i Thinner.
Som jag minns det var Hasse kvar på företaget något år. Han hade väl en skuld att betala tillbaka.




Jag trampar vidare genom jordbrukslandskapet. Börjar närma mig Rafaela. Här lyser fälten gula av säd. Enorma sädesfält, så långt ögat kan se. Delar av landskapet framför mig är insvept som i en dimma. Skördetröskor kör flera stycken i bredd och dammet de orsakar blåser iväg och får allt att se ut som insvept i dimma.

Tankarna försvinner drygt 30 år tillbaka i tiden igen. Vi sitter några stycken i en lokal någonstans när Börje kliver in. Jag hör Malla säga. Tjingeling gubbe. Hur är det med dig då? Har du någon episod att berätta?

Jo, säger Börje. Vi var på bröllop i helgen. Det var en bit att åka och jag hade ingen bil. Börje berättar att hans flickvän frågar sin pappa om de kunde få låna hans bil. Jodå, säger pappan. Det kunde nog gå för sig. Men, sa han, och tittade stint på Börje. Du måste köra försiktigt, och kolla oljan noga, för den slukar olja så förskräckligt.

Klädda till bröllopsfest åkte de iväg. Börje tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och kolla oljan direkt. De stannade till nere vid macken i Sävedalen. Upp med motorhuven och leta rätt på oljestickan. Eftersom han hade finkostymen på ville han inte luta sig mot karossen. Han stod därför i en något onaturlig ställning en bit i från, men tilläckligt nära för att nå oljestickan. Den märkliga kroppsställningen gjorde att han pressade oljestickan en aning ifrån sig, samtidigt som han drog stickan upp genom det smala oljesticksröret. En lätt fjäderverkan uppstod. Tillräckligt stor för att, när stickan kom fritt ut hålet, orka skjuta iväg en liten oljedroppe rätt i magen på Börje, och hans rena vita skjorta. Börje blir först förvånad och helt paff. Sedan växer ett raseri fram som kulminerar i att Börje fullständigt rosenrasande knyter högernäven och slår den med full kraft i bilens takplåt. På den tiden var bilarna byggda i pansarplåtsliknande material, så själva slaget i sig var nog inget problem. Nej, problemet orsakades av den klackring Börje bar på höger hands lillfinger.

Det blev en buckla i plåten. En liten, men ändock en tydlig liten grop. Lika rosenrasande som han nyss blivit, lika förtvivlad blev han nu. Vad har jag ställt till med, tänkte han. Helvetes djävla skit. Det här får bara inte vara sant, tänkte han. Först handlingsförlamning. Sedan, jag måste tänka, jag måste tänka klart. På den tiden var bilars innertak klädda med en tunn duk och inte som i dag med formpressat tjockt ljudisolerande material. Börje kände med fingret från undersidan och kunde tydligt känna botten på den lilla gropen.

När han stod där och kände med fingret, fick han syn på ett paraply i baksätet på bilen. Han fick en idé. Han placerade den trubbiga spetsen på paraplyt från undersidan på botten av gropen. Och sedan tryckte han allt han orkade uppåt. Ingenting hände. Han gjorde ett par försök till. Ingenting hände. Han insåg att det behövdes mer kraft. Han placerade återigen paraplyspetsen mitt för gropens botten. Stödde med vänster hands pekfinger och tumme. Sedan tog han i för kung och fosterland. Med full kraft slog han underifrån med högerhanden mot paraplyets handtag. Schwadunk dånade det i plåttaket. Börje hade nu skapat två bucklor. En liten kulle. Och En liten grop. Sida vid sida.

Jag tror inte flickvännens far köpte argumentet om att om man la ihop bucklorna sa tog dom ut varandra.




Trots motvind rullar det på bra längs väg 17 mot Rafaela. Det börjar bli kväll. Fortfarande enorma jordbruksarealer. Och små samhällen med jämna mellanrum. Inga problem att bunkra vatten och föda i de här trakterna av Argentina, tänker jag. Men, någon intressant episod att berätta om ifrån denna dag kommer jag inte på.