1. På väg
På resande fot igen. Alltid samma häftiga känsla av spänning och förväntningar. Idén till just den här resan fick jag på en flodstrand i Amazonas för 15 år sedan. Emot mig kommer en liten bambuflotte. Ombord var två unga män, två cyklar och minimalt med packning. Killarna var på väg från Lima till Rio de Janeiro. En resa de beräknade skulle ta ett halvår. Whow! Vilket äventyr tänkte jag och bestämde mig där och då att även jag skulle ta mig från kust till kust en dag. Men, med lite andra förutsättningar. Inte fullt så äventyrliga former och på en latitud som innebar att jag klarade resan på max sex veckor. Jag konsulterade min gamla atlas och konstaterade snabbt att Santiago de Chile till Buenos Aries borde passa förutsättningarna perfekt. Och på den vägen är det......
Du som läser detta. Hjärtligt välkommen till min blog. Om 45 minuter går flighten till Santiago de Chile. Jag tror bestämt jag hinner med ett glas vin. Chilensk får det bli.
Du som läser detta. Hjärtligt välkommen till min blog. Om 45 minuter går flighten till Santiago de Chile. Jag tror bestämt jag hinner med ett glas vin. Chilensk får det bli.
2. Abajo por el mar
Hade bespetsat mig på att bo första natten i Concòn. En liten by ett par mil norr om Valparaiso. Men eftersom hotellet inte svarade på mejlet jag skickat några veckor innan avfärd från Sverige, så tog jag vägen om Valparaiso och Vina del Mar. Var ganska säker på att dessa båda städer, som förövrigt ligger alldeles intill varandra, inte skulle vara perfekta valet att besöka per cykel, men sannolikheten att hitta någonstans att bo borde vara stor där. På slingriga branta vägar ned för sluttningarna kom jag fram till Vina del Mar och precis som jag misstänkte ville jag fortast möjligt bort där ifrån. Säkert en trevlig stad, men inte när man far omkring på en cykel full med packning. Bestämde mig för att åka norrut och söka upp Avenida Boloña 19200, som var adressen till hotellet jag från början tänkt bo på. Det var hur enkelt som helst. Vägen som går utmed havet från Valparaiso och ett antal mil norrut heter Avenida Boloña, så det var bara att följa numren. Väl där kunde jag konstatera att på adressen Avenida Boloña 19200 låg ett hypermodern lägenhetskomplex med glasfasader och pelare i marmor. Vaktmästaren i foajén hade aldrig hört talas om Hostel Edelweiss, men trodde att det kanske låg i grannskapet någonstans. Efter en del letande i närområdet hittade jag en äldre dam som berättade att Hostel Edelweiss hade slagit igen för många år sedan och ägaren återvant till Schweiz.
Två lärdomar: 1) Lita aldrig på Lonely Planet och dylika guideböcker, även om det är senaste utgåvan du läser. 2) Min huvudregel, när det gäller resande, har normalt alltid varit att boka första hotellnatten innan avresa. Det är inte läge att med jet lag och 30 timmars resande i kroppen leta boende. Gör inga avsteg från denna regel. Det är bara jobbigt.
Två lärdomar: 1) Lita aldrig på Lonely Planet och dylika guideböcker, även om det är senaste utgåvan du läser. 2) Min huvudregel, när det gäller resande, har normalt alltid varit att boka första hotellnatten innan avresa. Det är inte läge att med jet lag och 30 timmars resande i kroppen leta boende. Gör inga avsteg från denna regel. Det är bara jobbigt.
3. Un paraiso para los perros
Efter ytterligare ett par kilometer norrut kom jag till den lilla byn Concón. Byn är knappt 100 meter lång och ligger inklämd mellan havet och de branta sluttningarna strax innanför stranden. Inte mycket att bygga på, men bygger det gör man. Inte bara i Concón utan utmed hela kusten. Överallt uppe på de höga sluttningarna syns byggkranar i fullt arbete. Det ena lägenhetskomplexet häftigare än det andra. Det har de senaste åren gått bra för chilensk ekonomi. Det är bara att konstatera.
Jag hittade ett perfekt boende på Hotel Trocadero. Ett litet familjehotell utslängt mitt på stranden. Helt underbart att få sova till ljudet av Stilla havet som oförtröttligt dundrar in, våg efter våg. Åt en fantastisk middag i solnedgången. Vet inte riktigt vad det var för olika slags skaldjur, men gott var det. Till det ett Sauvignon Blanc från Casablancadalen, alldeles öster om Vina del Mar.
Och så var det alla dessa hundar. Det springer och ligger hundar precis överallt. Grupper av hanhundar drar omkring på jakt efter något att äta, eller en hona att hoppa på. De ligger mitt på gatan, stryker omkring längs trottoaren, eller vaktar ett gathörn. Överallt hundar. På Landvetters flygplats hittade jag en nyutgåva av en novellsamling av Jack London. På planet hann jag läsa om Batárd, en hund som blivit galen på grund av sin galne ägare. För den som finner nöje i djurplågeri är detta en lysande novell. Hann därefter med halva The cry of the wild. Om familjehunden Buck som blir bortförd från sitt hem i Californien och såld till några jägare i Klondike. Där får han lära sig vad som händer den hund som inte lyder, eller inte finner sin plats i flocken. Hugger inte du efter strupen först, så är det någon annan som hugger efter din. Och så bara några timmar senare befinner jag mig i en situation helt omringad av hundar. De skällde och ylade hela natten. Men jag sov gott ändå.
Jag hittade ett perfekt boende på Hotel Trocadero. Ett litet familjehotell utslängt mitt på stranden. Helt underbart att få sova till ljudet av Stilla havet som oförtröttligt dundrar in, våg efter våg. Åt en fantastisk middag i solnedgången. Vet inte riktigt vad det var för olika slags skaldjur, men gott var det. Till det ett Sauvignon Blanc från Casablancadalen, alldeles öster om Vina del Mar.
Och så var det alla dessa hundar. Det springer och ligger hundar precis överallt. Grupper av hanhundar drar omkring på jakt efter något att äta, eller en hona att hoppa på. De ligger mitt på gatan, stryker omkring längs trottoaren, eller vaktar ett gathörn. Överallt hundar. På Landvetters flygplats hittade jag en nyutgåva av en novellsamling av Jack London. På planet hann jag läsa om Batárd, en hund som blivit galen på grund av sin galne ägare. För den som finner nöje i djurplågeri är detta en lysande novell. Hann därefter med halva The cry of the wild. Om familjehunden Buck som blir bortförd från sitt hem i Californien och såld till några jägare i Klondike. Där får han lära sig vad som händer den hund som inte lyder, eller inte finner sin plats i flocken. Hugger inte du efter strupen först, så är det någon annan som hugger efter din. Och så bara några timmar senare befinner jag mig i en situation helt omringad av hundar. De skällde och ylade hela natten. Men jag sov gott ändå.
4. Altas montañas y profundos valles
Vägen längs havet från Vina del Mar till Concon gav mersmak. Jag var på väg till San Filipe en bit upp i Aconcaguadalen, men bestämde mig för en omväg dit på drygt 10 mil. Jag kände behovet av ytterligare en lugn dag med stillsam cykling utmed kusten. Stanna till vid dom små byarna en stund, äta lunch i Zapallar, kanske till och med stanna över natt där. Jag och en massa långtradare startade tidigt på morgonen och jag insåg snabbt att vägen inte var tillräckligt bred för oss båda. Jag pressades ut till yttersta kanten av vägrenen, alldeles vid randen av den djupa rännstenen. Denna del av vägen delade jag med småsten, söndersprängda däck, skor och annat skräp. Hur kommer det sig att man slänger skor just vid vägkanten? Är det i vredesmod över medtrafikanternas sätt att köra som man tar av sig ena skon och slänger ut den genom vindrutan, eller sliter av kompisens ena sko och kastar ut i diket som ett litet vänskapligt skämt. Det är sådana frågor jag funderar över.
Bara några kilometer norr om Concon förändrades läget radikalt. Mina medtrafikanter denna morgon svängde österut, ut på den stora motorvägen, medan jag fortsatte norrut. Nu hade jag vägen nästan helt för mig själv. Men, de gånger jag såg havet var det från ovan, några hundra meter upp i bergen. Det var kilometer efter kilometer uppför och därefter lika mycket nedför. Jag svettades kopiöst i uppförsbackarna och fick ta av mig så mycket kläder som hedern tillät. Och i nedförsbackarna frös jag som en hund och fick ta på mig halsduk och varm jacka. Så där höll det på i 6 mil, genom skogar av ceder och eukalyptus. Fantastiskt vackert. När jag kom fram till Zapallar, som jag såg från ovan ligga där nere så inbjudande, bestämde jag mig för att jag inte hade behov av mer backcykling än absolut nödvändigt. Jag fortsatte mot Papudo där jag intog en riktigt god lunch, fisk av något slag. Efter lunch kollapsade jag på en parksoffa och sov som en stock. Efter en stärkande lunch och god mikrosömn beslutade jag att Papudo inte var något att stanna över natt i, så jag fortsatte mot La Ligua, där jag vid sextiden på kvällen hittade ett kanontrevligt hotell for 250 kronor. 98 kilometer blev dagsetappen, med höga berg och djupa dalar.
Bara några kilometer norr om Concon förändrades läget radikalt. Mina medtrafikanter denna morgon svängde österut, ut på den stora motorvägen, medan jag fortsatte norrut. Nu hade jag vägen nästan helt för mig själv. Men, de gånger jag såg havet var det från ovan, några hundra meter upp i bergen. Det var kilometer efter kilometer uppför och därefter lika mycket nedför. Jag svettades kopiöst i uppförsbackarna och fick ta av mig så mycket kläder som hedern tillät. Och i nedförsbackarna frös jag som en hund och fick ta på mig halsduk och varm jacka. Så där höll det på i 6 mil, genom skogar av ceder och eukalyptus. Fantastiskt vackert. När jag kom fram till Zapallar, som jag såg från ovan ligga där nere så inbjudande, bestämde jag mig för att jag inte hade behov av mer backcykling än absolut nödvändigt. Jag fortsatte mot Papudo där jag intog en riktigt god lunch, fisk av något slag. Efter lunch kollapsade jag på en parksoffa och sov som en stock. Efter en stärkande lunch och god mikrosömn beslutade jag att Papudo inte var något att stanna över natt i, så jag fortsatte mot La Ligua, där jag vid sextiden på kvällen hittade ett kanontrevligt hotell for 250 kronor. 98 kilometer blev dagsetappen, med höga berg och djupa dalar.
5. Perseguidos por los perros
Jag förföljs av hundar. När jag tidigt på förmiddagen rullade in i Cabildo, en liten by 3 mil öster om La Ligua, möttes jag av hundar. Jag kan ingenting om hundar, än mindre om deras sexliv. Men i denna by pippades det i varenda gathörn. Någon form av gruppsex tror jag det var, för dom stod i klungor. Och dom hundar som inte fick vara med irrade gnällande omkring kors och tvärs. Jag stannade för att ta ett fotografi. Uppenbarligen tyckte en hyenliknande och fruktansvärt ful hund, att jag vid det laget gjort intrång i hundarnas privatliv på ett sätt jag inte borde. För när jag började cykla igen satte han skällande efter mig, hoppade, morrade och nafsade efter min vänstra häl. Ärligt talat, jag höll på att skita på mig. Hunden såg verkligen ut som en hyena, smutsbeige med kastanjebruna fläckar. Och med sluttande rygg och någon variant av päls i nacken som mer såg ut som borst, och som stod rätt upp. Räddningen blev en affärsinnehavare som rusade ut på gatan och skrek några väl valda ord åt hunden, som slokörat lommade iväg åt annat håll.
6. Una visita al cementerio
Efter Cabildo fortsatte jag genom ett fantastiskt vackert jordbrukslandskap inramat av fjärran bergstoppar. Det bar iväg uppför sakta men säkert. Jag planerade att stanna för att äta lunch i San Lorenzo och efter ytterligare ett par mil stanna över natt i Las Puertas, eller möjligen El Guayacán. Framåt ett på eftermiddagen kom jag fram till San Lorenzo, hungrig, helt slut och med glasögonen igenkladdade av svett. Jag såg skylten Centro och svängde av. Äntligen mat tänkte jag. Efter några hundra meter kom jag fram till en kyrkogård, och ingenting annat. Förvånat cyklade jag tillbaka och konstaterade att det på vägskylten stod Cementerio. Tar man bort fyra bokstäver så kan det bli Centro. Det är märkligt hur hjärnan spelar en ett spratt när viljan, törsten och hungern är starkare än förnuftet.
7. Hay un largo camino a San Filipe
Efter kyrkogården fortsatte jag några hundra meter. I ett vägkors satt ett gäng ungdomar. Jag frågade efter El Centro. Dom tittade på mig med en blick som sa "idiot, varför tror du vi valt att sitta här". För så är det ju. Ungdomar gillar att hänga i centrum. Jag frågade var det fanns någon restaurang. Igen samma blick, "idiot, du har hamnat i centrum av ingenstans". Dom pratade en stund sinsemellan och pekade på ett hus lite längre bort och förklarade att där kunde jag kanske få mat. Jag cyklade dit, till ett privat hem, knackade på dörren och frågade om det var här man kunde få mat. Jo då, svarade damen, men bara på kvällen. Vid vägkorsningen där ungdomarna tillbringade sin fritid, fanns ett "hål i väggen" som sålde bröd, skinka och ost. Det fick bli min lunch. Jag frågade om det, lite längre fram längs vägen, fanns någonstans att sova och äta. Damen i affären skakade på huvudet och jag förstod att jag hade ytterligare sex mil framför mig innan jag nådde en högre form av civilisation.
Vägen jag cyklade måste vare en av världens bästa och vackraste cykelvägar. Två, tre, maximun fyra bilar per timma, och bred väg med bra asfalt. Tyvärr tog batteriet till kameran slut, så det blev inga bilder från de vackraste vyerna. Även vattnet tog slut, så jag vet nu hur det känns när tungan växer i munnen. Av byarna Las Puertas och El Guayacán såg jag inte mer än ett par hus byggda av gamla bussar, eller skjul i stil med de kojor vi byggde som barn. Solen går ner halv nio och klockan åtta på kvällen, efter 10 timmars trampande, varav sju uppför, kom jag till slut fram till San Filipe. Nu är det vila och återhämtning som gäller.
Vägen jag cyklade måste vare en av världens bästa och vackraste cykelvägar. Två, tre, maximun fyra bilar per timma, och bred väg med bra asfalt. Tyvärr tog batteriet till kameran slut, så det blev inga bilder från de vackraste vyerna. Även vattnet tog slut, så jag vet nu hur det känns när tungan växer i munnen. Av byarna Las Puertas och El Guayacán såg jag inte mer än ett par hus byggda av gamla bussar, eller skjul i stil med de kojor vi byggde som barn. Solen går ner halv nio och klockan åtta på kvällen, efter 10 timmars trampande, varav sju uppför, kom jag till slut fram till San Filipe. Nu är det vila och återhämtning som gäller.
8. Fuerte deseo acechan sentido
Stark vilja lurar förnuftet. Jag var på väg från La Ligua till San Filipe. Jag visste att merparten av de 10 milen innebar en kurs österut med sakta stigning på 1400 meter. Jag uppskattade att efter ca 3/4 av sträckan skulle jag nå toppen. Därefter var det ett brant nedförslut rakt söderut på ca en mil som avslutades med ett par mil svagt nedför hela vägen fram till San Filipe. Det var mycket varmt, jag var trött och hade inte fått någon riktig lunch. Dessutom höll vattnet på att ta slut. Med hjälp av min kompass och min inte speciellt detaljerade karta, försökte jag med jämna mellanrum bestämma min position.
Klockan var tre på eftermiddagen när jag nådde toppen. Det var en fröjd för ögat att se nedförsbacken framför mig. Brant, lång och vacker. Jag visste att det nu bara var lite drygt en och en halv mil ner till Papuando där jag kunde köpa vatten. Jag firade med att dricka upp merparten av den lilla mängd vatten jag hade kvar. Det var en underbar känsla att känna hur tungan genast krympte i munnen. Jag satte av nedför. Vinden kylde min kropp. Livet var åter rättvist och underbart. Det gick fort och jag var tvungen att bromsa nästan hela tiden.
Jag var uppe i 60 km per timma när jag kände hur någon av bromsarna hade hakat upp sig. Det gick saktare och saktare. Jag trampade, men det var trögt. Till slut stod jag helt still och kände återigen solen bränna min kropp. Frustrerat hoppade jag av cykeln för att kolla bromsarna. Till min förvåning var dom helt okej. Ingen av bromsklossarna låg mot däcket. Jag lyfte blicken mot färdriktningen. Och ta mig fan, det lutade faktiskt uppför. Jag var så övertygad om att det nu skulle gå nedför i över en mil att jag inte hade en tanke på att det kanske inte var rätt topp jag hade nått. Det tog ytterligare två långsamma timmar innan jag nådde toppen. Stark vilja lurar lätt förnuftet.
Klockan var tre på eftermiddagen när jag nådde toppen. Det var en fröjd för ögat att se nedförsbacken framför mig. Brant, lång och vacker. Jag visste att det nu bara var lite drygt en och en halv mil ner till Papuando där jag kunde köpa vatten. Jag firade med att dricka upp merparten av den lilla mängd vatten jag hade kvar. Det var en underbar känsla att känna hur tungan genast krympte i munnen. Jag satte av nedför. Vinden kylde min kropp. Livet var åter rättvist och underbart. Det gick fort och jag var tvungen att bromsa nästan hela tiden.
Jag var uppe i 60 km per timma när jag kände hur någon av bromsarna hade hakat upp sig. Det gick saktare och saktare. Jag trampade, men det var trögt. Till slut stod jag helt still och kände återigen solen bränna min kropp. Frustrerat hoppade jag av cykeln för att kolla bromsarna. Till min förvåning var dom helt okej. Ingen av bromsklossarna låg mot däcket. Jag lyfte blicken mot färdriktningen. Och ta mig fan, det lutade faktiskt uppför. Jag var så övertygad om att det nu skulle gå nedför i över en mil att jag inte hade en tanke på att det kanske inte var rätt topp jag hade nått. Det tog ytterligare två långsamma timmar innan jag nådde toppen. Stark vilja lurar lätt förnuftet.
9. Dia de descauso en San Filipe
Vilodag i San Filipe. Behövde kurera en lätt förkylning och vila mina ben. Det kändes som om jag styltade omkring på två blystolpar. Hotellet jag bodde på hade sett sina bästa dagar, men var ändå familjärt och trevligt. Det var mamman i familjen som skötte allt. Iklädd sin ljusblå städrock skötte hon receptionen, lagade frukost och städade. Rummet kostade 200 kr per natt och jag stannade två nätter. Sista kvällen frågade jag mamman om det var möjligt att få något att äta. Självklart, sa hon. Men jag har bara bife de lomo (sirloin). Och en stund senare serverade hon världens köttbit. Mör och saftig, tillsammans med fräscha grönsaker och ett gott vin. Det var tredje biffen på två dagar. Jag inser att det kommer att bli många biffar framöver. Kvalitén och smaken på de jag hittills ätit finns inte att få tag på för pengar i Sverige. Sås, salt och peppar är helt överflödigt. All smak du kan önska finns redan i köttet.
10. Los chilenos amor helados
På väg upp i Anderna. Jag lämnade San Filipe tidigt på morgonen med kurs österut. Som vanligt klarblå himmel och sval morgonluft. Efter två mil nådde jag Los Andes. En av de större orterna i Aconcaguadalen. I dessa trakter är det fokus på frukt, grönsaker och vin. Cyklade in till centrala Los Andes för att ta en paus och kunde konstatera att även i denna stad fanns en Plaza. Alla städer av status har tydligen en Plaza med palmer och andra träd som ger skön skugga. Gärna också en fontän mitt på Plazan. Det är plazan som är den stora mötesplatsen, för såväl gammal som ung, och det är här allt händer. Här säljs kanderade nötter och annat godis. Här hyr barnafamiljerna trampcyklar, trampbilar och små ekipage som ser ut som häst och vagn med en ratt baktill som föräldrar styr runt sina ungar i. Och så säljs det glass naturligtvis, för chilenarna verkar älska glass.
11. En el paso en la Cordillera de los Andes
Efter Los Andes fortsatte jag vägen österut mot Anderna. Det började nu bli alltmer brantare uppförsbackar. Passerade mängder av vinodlingar med Anderna som fond. Fantastiskt vackert. Jag befann mig nu på den stora transkontinentala huvudvägen för transport av gods mellan Chile, Argentina och Uruguay. Men ingen trafik att tala om. Åtminstone inte på min sida av vägbanan, den hade jag nästan helt för mig själv. Funderade på om det kunde bero på att det var söndag och lastbilarna som skulle österut ännu inte var lastade. Däremot mötte jag mängder av långtradare. Dom kom emot mig i klungor om tre, fyra, fem stycken åt gången. Sakta, sakta nedför backarna, osande av bränt stål från bromsarna. Någon berättade att över 5000 lastbilar per dygn passerar gränsen jag var på väg mot.
12. Puesta del sol en la Guardia Vieja
Framåt sen eftermiddag kom jag fram till Guardia Vieja där jag skulle bo över natt på traktens enda hotell. Jag stannade till vid en liten vägkrog för att ta en stunds paus. Där inne på krogen träffade jag Chiles generalkonsul i Mendoza, Eduardo Bonilla Menchaca. Han och hans fru var på väg till en konferens i Chile. Det var skönt att få en stunds vettig konversation som omväxling mot kroppsspråk och torftiga enstaka ord och meningar. Konsuln var mycket god vän med Chiles generalkonsul i Göteborg och hade varit på besök där flera gånger. Jag fick mängder av tips på personer att kontakta i Mendoza och vingårdar jag borde besöka. De kunde också bekräfta att hotellet jag valt att stanna över natt på var mycket bra. Hotellet låg 8 km längre upp i backen och var mycket vackert beläget alldeles vid stranden av den forsande Aconcaguafloden. Mat och vin var dessutom av yppersta klass. Det var en mycket trevlig paus. Vi tog farväl och jag började trampa uppför. Väl framme vid hotellet visade det sig att dom hade stängt på söndagar.
Klockan var halv sex och jag visste att närmaste hotell låg en och en halv mil västerut. Jag hade tidigare passerat det, men valde att fortsatta för att få kortare dagsetapp på den brantaste delen dagen därpå. Att vända neråt igen kändes inte alls som ett alternativ. Ytterligare en halv kilometer upp i backen låg ett mycket enkelt långtradarfik. Jag stannade för att fråga om det fanns möjlighet till övernattning i närheten. Jo då, sa mannen du kan bo hos oss. Vi har ett litet hus på baksidan med ett par rum. Det var ett mycket enkelt litet skitigt rum med en naken glödlampa hängande i en sladd i taket. Beslutet var också enkelt. Jag tog rummet direkt. Ägaren av stället sa att vi stänger klockan sex och då blir du helt ensam här, så vill du ha mat måste du äta nu. Klockan fem i sex blev jag serverad en alldeles utsökt bife de lomo, tillsammans med en kall och god chilensk Ale.
Efter maten drog personalen hem till sitt och där satt jag i solnedgången. Ensam med en chokladkaka och en öl, på en skitig sprucken plaststol vid vägkanten och tittade på lastbilarna som var på väg nerför backen. Den kvällen kollade jag mycket noga att inget hoppade omkring i lakanen innan jag vågade krypa ner.
Klockan var halv sex och jag visste att närmaste hotell låg en och en halv mil västerut. Jag hade tidigare passerat det, men valde att fortsatta för att få kortare dagsetapp på den brantaste delen dagen därpå. Att vända neråt igen kändes inte alls som ett alternativ. Ytterligare en halv kilometer upp i backen låg ett mycket enkelt långtradarfik. Jag stannade för att fråga om det fanns möjlighet till övernattning i närheten. Jo då, sa mannen du kan bo hos oss. Vi har ett litet hus på baksidan med ett par rum. Det var ett mycket enkelt litet skitigt rum med en naken glödlampa hängande i en sladd i taket. Beslutet var också enkelt. Jag tog rummet direkt. Ägaren av stället sa att vi stänger klockan sex och då blir du helt ensam här, så vill du ha mat måste du äta nu. Klockan fem i sex blev jag serverad en alldeles utsökt bife de lomo, tillsammans med en kall och god chilensk Ale.
Efter maten drog personalen hem till sitt och där satt jag i solnedgången. Ensam med en chokladkaka och en öl, på en skitig sprucken plaststol vid vägkanten och tittade på lastbilarna som var på väg nerför backen. Den kvällen kollade jag mycket noga att inget hoppade omkring i lakanen innan jag vågade krypa ner.
13. Cerca de la cima
Jag vaknade tidigt och ville lämna den gudsförgätna sovplatsen i Guardia Vieja så fort som möjligt. Dessutom visste jag att dagsetappen skulle bli mycket tuff. Det var idag, måndag den 3 november, jag skulle upp över passet och in i Argentina. Guardia Vieja ligger på 1700 meters höjd och nu började den riktigt branta stigningen till 3800 meter. Det var bara tre mil till toppen, men det räckte. Sakta, knappt med styrfart, tog jag mig upp för backarna. Stannade ofta för att dricka vatten och hämta andan. Varje gång jag stannade var jag tvungen att ta på vindjackan för att inte frysa i den starka vinden. En stund efter ett sådant stopp råkade jag snegla bakåt och såg att min högra packväska var öppen. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det var där min jacka borde stoppats ner, men hade jag verkligen gjort det efter senaste stoppet. Nej, naturligtvis inte. Jag hade bara slängt jackan på pakethållaren, hoppat på cykeln och börjat trampa uppför igen. I jackan lag kreditkort och drygt 10 000 kronor i kontanter. Det var bara att vända och rulla neråt. Som tur var låg jackan vid vägkanten knappt en kilometer längre ner. Vilken tur - och så fruktansvärt klantigt.
Efter ett tag såg jag skylten "Cobertizo 1", och jag hoppades dom hade en liten rastplats med något att dricka i den byn. Den där byn kom aldrig. När jag efter ytterligare några kilometer såg "Cobertizo 2" förstod jag vad dom menade, På flera ställen längs vägen hade dom byggt numrerade skydd över vägen. Förmodligen skydd mot snö och sten. Dessa små "tunnlar" var alldeles för smala för att jag skulle våga mig in i dom. Jag fick istället ta vägen vid sidan om, över snö, lera och sten.
Efter ett par timmar var jag äntligen framme vid dom berömda 29 hårnålskurvorna. Det gick fruktansvärt långsamt. Jag klarade knappt hålla styrfart. Gick istället bitvis. Det var faktiskt mindre ansträngande att leda cykeln upp för backarna. Jag var ändå nära toppen nu. En skön känsla.
Efter ett tag såg jag skylten "Cobertizo 1", och jag hoppades dom hade en liten rastplats med något att dricka i den byn. Den där byn kom aldrig. När jag efter ytterligare några kilometer såg "Cobertizo 2" förstod jag vad dom menade, På flera ställen längs vägen hade dom byggt numrerade skydd över vägen. Förmodligen skydd mot snö och sten. Dessa små "tunnlar" var alldeles för smala för att jag skulle våga mig in i dom. Jag fick istället ta vägen vid sidan om, över snö, lera och sten.
Efter ett par timmar var jag äntligen framme vid dom berömda 29 hårnålskurvorna. Det gick fruktansvärt långsamt. Jag klarade knappt hålla styrfart. Gick istället bitvis. Det var faktiskt mindre ansträngande att leda cykeln upp för backarna. Jag var ändå nära toppen nu. En skön känsla.
14. El punto más alto
Vid tolvtiden nådde jag Portillo och det var dags för en efterlängtad lunch. Portillo är en mycket populär skidort på 2850 meters höjd. Det amerikanska skidlandslaget lär åka hit varje år på träningsläger. I mina tajta cykelbyxor och en svettig överdel klev jag in på restaurangen, som visade sig vara av den bättre klassen. Med vita dukar, stora härliga vinglas och kandelabrar. Jag var enda gästen som tur var. Annars hade de kanske inte släppt in mig. Jag försöker variera kosten så mycket som möjligt, så denna gång valde jag en bife de chorizo (oxfilé). Hoppade dock över vinet. Vatten smakade bättre just då.
Efter ytterligare någon timmar kom jag sedan fram till den tunnel genom berget som utgör gränsövergång mellan Chile och Argentina. Detta är högsta punkten på den transkontinentala vägen och ligger på 3200 meters höjd. Mitt mål var dock att ta mig över det gamla passet som ligger ytterligare 600 meter högre upp. Om någon berättat för mig, innan jag började stigningen uppför, att det gamla passet var stängt och inte längre farbart, då hade jag blivit mycket besviken. Men väl däruppe på 3200 meter och efter tre mil på sju timmar, tackade jag min lyckliga stjärna. Jag kände där och då ingen större lust för mer uppförsbackar. Jag fick skjuts genom den nästan fyra kilometer långa tunneln och var snart på väg neråt igen med en himla fart. Mot Puenta del Inca där jag skulle övernatta.
Efter ytterligare någon timmar kom jag sedan fram till den tunnel genom berget som utgör gränsövergång mellan Chile och Argentina. Detta är högsta punkten på den transkontinentala vägen och ligger på 3200 meters höjd. Mitt mål var dock att ta mig över det gamla passet som ligger ytterligare 600 meter högre upp. Om någon berättat för mig, innan jag började stigningen uppför, att det gamla passet var stängt och inte längre farbart, då hade jag blivit mycket besviken. Men väl däruppe på 3200 meter och efter tre mil på sju timmar, tackade jag min lyckliga stjärna. Jag kände där och då ingen större lust för mer uppförsbackar. Jag fick skjuts genom den nästan fyra kilometer långa tunneln och var snart på väg neråt igen med en himla fart. Mot Puenta del Inca där jag skulle övernatta.
15. Puenta del Inca
Puenta del Inca är framförallt känd för tre saker. Byn utnyttjas som bas för dom bergsklättrare som ska bestiga det 6900 meter höga berget Aconcagua. Byn är också känd för den kyrkogård där de som dött i försöket att nå toppen begravs. Det är dock inte bara dom som begravs där, utan det är tydligen vanligt att människor som någon gång tagit sig upp på toppen väljer Puenta del Inca som sin sista viloplats. Slutligen är Puenta del Inca känd för den bro över floden som naturen för länge sedan skapat. I början av 1900-talet byggdes ett spa-liknande bygge där man kunde bada i de svavelhaltiga varma källorna. För många år sedan förstördes allt det där i en vårflod och allteftersom tiden går, smälter svavlet ihop de gamla stenbyggnaderna med det övriga berget. En fantastiskt vacker plats.
Denna dag blev en form av vilodag. Jag hade åtta mil nedförsbacke ner till Uspallata, som var målet för dagen. Allt varmare ju längre ned i dalen jag kom.
Denna dag blev en form av vilodag. Jag hade åtta mil nedförsbacke ner till Uspallata, som var målet för dagen. Allt varmare ju längre ned i dalen jag kom.
16. El camino del año
Kom fram till Uspallata vid lunchtid. Uspallata är en liten, sömnig oas i öknen, med gator omgärdade av popplar. Stan är mest känd för att regissören till filmen "Seven years in Tibet" (med Brad Pitt i huvudrollen), tyckte att bergen påminde så mycket om Tibet att han valde omgivningarna kring Uspallata för inspelning av sin film. Vid ankomsten till stan valde jag därför att äta lunch på Café Tibet. Där träffade jag Martin och Ursulla från Sydafrika. De hade varit ute på motorcykel ett halvår och planerade att vara ute ytterligare ett år, eller mer. Det blev en trevlig fyratimmarslunch (bife lomo naturligtvis). Det var skönt att ha någon att prata med igen. Vi träffades även på kvällen för en gemensam middag (bife de chorizo naturligtvis och ett gott vin).
Lämnade Uspallata tidigt på morgonen. Vinden var sval, men morgonsolen brände redan. Cyklade rakt norrut genom en flera kilometer lång allé av vackra popplar.
Livet var rättvist och det var skönt att få igång kroppen, sakta men säkert. I skuggan av de höga träden. Jag skulle återigen upp på nästan 3000 meter innan det bar av nedför mot Mendoza. Tre mil uppför från 1750 meter i en jämn och fin stigning. Därefter nästan åtta mil med nedförslut. Det enda som störde mig när jag cyklade genom den vackra allén var asfalten som, gammal och sprucken, tvingade mig väja för alla sprickor och hål.
Efter fem kilometer behövde jag inte längre bekymra mig för asfalten. En grusväg tog vid. Från början ganska hårt packat grus. Helt okej att cykla på. Men övergick efter ett tag till större stenar, grus och sand. Jag gled omkring med cykeln från sida till sida. Försökte hitta bästa spåret med hårdast packat underlag, samtidigt som jag hela tiden försökte väja för de större stenarna. Vilket spår jag än valde så hade jag hela tiden känslan av att det på andra sidan var lite hårdare underlag och lite mindre sand, lite färre stenar. Så där höll det på. Sicksack som en berusad. I mina hörlurar spelade Lars Winnerbäck "Håll ut", på återuppspelning, så jag kan den utantill nu. Det var fruktansvärt varmt, men också otroligt vackra omgivningar.
Jag tänkte på det Maja sa när hon fick veta mina planer för denna resa. "Lars, vad är det för stolleprov du hittat på". Jag kände mig som en riktig stolle i den stunden. Där ute i grustaget. Under den stekheta solen. Men som alltid, det blir ljusare längre fram på dagen. När jag efter fyra och en halv timma tagit mig två och en halv mil, blev jag omkörd av en vit pickup. Mannen i pickupen stannade, klev ur och sa något i stil med att så där kan du ju inte hålla på. Det här är ingen cykelväg. Släng upp cykeln på flaket så kör jag dig till toppen. Jag tvekade inte en sekund. Jag fick skjuts den sista hemska biten upp för berget.
Mannen i pickupen lyste av vänlighet och han gjorde allt för att jag skulle förstå, när han berättade om omgivningarna. Pekade ut saker längs vägen, bland annat lamadjur som jag annars helt skulle missat.
Han berättade att vägen kallas för "Årets väg" på grund av dess 360 skarpa kurvor. Ibland träffar man personer som man instinktivt känner att denna människa skulle jag vilja lära känna bättre. Vi skulle trivas bra ihop. Jag gjorde mitt allra bästa för att försöka formulera meningar, men mina spanskkunskaper är inte tillräckligt bra för att muntligen bygga meningar. Vi hade ändå en trevlig stund och han frågade om han inte fick skjutsa mig de resterande åtta milen till Mendoza. Det var lockande, men jag ville cykla. Det var ju nu trotts allt mestadels nerför. Jag ångrar mig inte en sekund. Det var nog en av de vackraste vägar man kan tänka sig. Några dagar senare fick jag av en tillfällighet veta vem mannen var.
Lämnade Uspallata tidigt på morgonen. Vinden var sval, men morgonsolen brände redan. Cyklade rakt norrut genom en flera kilometer lång allé av vackra popplar.
Livet var rättvist och det var skönt att få igång kroppen, sakta men säkert. I skuggan av de höga träden. Jag skulle återigen upp på nästan 3000 meter innan det bar av nedför mot Mendoza. Tre mil uppför från 1750 meter i en jämn och fin stigning. Därefter nästan åtta mil med nedförslut. Det enda som störde mig när jag cyklade genom den vackra allén var asfalten som, gammal och sprucken, tvingade mig väja för alla sprickor och hål. Efter fem kilometer behövde jag inte längre bekymra mig för asfalten. En grusväg tog vid. Från början ganska hårt packat grus. Helt okej att cykla på. Men övergick efter ett tag till större stenar, grus och sand. Jag gled omkring med cykeln från sida till sida. Försökte hitta bästa spåret med hårdast packat underlag, samtidigt som jag hela tiden försökte väja för de större stenarna. Vilket spår jag än valde så hade jag hela tiden känslan av att det på andra sidan var lite hårdare underlag och lite mindre sand, lite färre stenar. Så där höll det på. Sicksack som en berusad. I mina hörlurar spelade Lars Winnerbäck "Håll ut", på återuppspelning, så jag kan den utantill nu. Det var fruktansvärt varmt, men också otroligt vackra omgivningar.
Jag tänkte på det Maja sa när hon fick veta mina planer för denna resa. "Lars, vad är det för stolleprov du hittat på". Jag kände mig som en riktig stolle i den stunden. Där ute i grustaget. Under den stekheta solen. Men som alltid, det blir ljusare längre fram på dagen. När jag efter fyra och en halv timma tagit mig två och en halv mil, blev jag omkörd av en vit pickup. Mannen i pickupen stannade, klev ur och sa något i stil med att så där kan du ju inte hålla på. Det här är ingen cykelväg. Släng upp cykeln på flaket så kör jag dig till toppen. Jag tvekade inte en sekund. Jag fick skjuts den sista hemska biten upp för berget.
Mannen i pickupen lyste av vänlighet och han gjorde allt för att jag skulle förstå, när han berättade om omgivningarna. Pekade ut saker längs vägen, bland annat lamadjur som jag annars helt skulle missat.
Han berättade att vägen kallas för "Årets väg" på grund av dess 360 skarpa kurvor. Ibland träffar man personer som man instinktivt känner att denna människa skulle jag vilja lära känna bättre. Vi skulle trivas bra ihop. Jag gjorde mitt allra bästa för att försöka formulera meningar, men mina spanskkunskaper är inte tillräckligt bra för att muntligen bygga meningar. Vi hade ändå en trevlig stund och han frågade om han inte fick skjutsa mig de resterande åtta milen till Mendoza. Det var lockande, men jag ville cykla. Det var ju nu trotts allt mestadels nerför. Jag ångrar mig inte en sekund. Det var nog en av de vackraste vägar man kan tänka sig. Några dagar senare fick jag av en tillfällighet veta vem mannen var. 
17. Mendoza
Cyklade in i Mendoza sent på eftermiddagen den 5 november och blev förälskad i staden direkt. Mendoza ligger på 700 meters höjd och är idag alltmer känd för sina fantastiska vingårdar. Hela staden förstördes mer eller mindre helt 1861 i en jordbävning och en mycket stor andel av befolkningen dog. Vid återuppbyggandet av staden utgick stadsarkitekten från en stor plaza i centrum, Plaza Independencia. Ett kvarter från respektive hörn ligger ytterligare en plaza. Dessa fem plazor med underbara små parker, fontäner och med massor av aktiviteter från morgon till kväll, utgör själva centrum och var i första hand tänkta som säkra samlingsplatser i händelse av en ny jordbävning. Med utgångspunkt från befolkningens säkerhet gjordes också alla stadens gator mycket breda. Varje gata är i princip lika bred som Avenyn i Göteborg. Med lummiga träd och ett nätverk av små konstgjorda backar som rinner längs de flesta gatorna. Här skulle jag kunna bo.
Jag kom hit av två anledningar. Mendoza ligger längs den väg jag valt att cykla.
Men här finns också möjlighet att testa mycket goda viner. Mendozas vinproduktion har genomgått en fantastisk förvandling de senaste 10-15 åren. Från att producera enorma mängder skräpvin, som argentinarna själva drack utblandat med sodavatten eller Coca Cola, till en producent och exportör av högklassiga viner i mindre kvantiteter. Det finns idag över 300 exporterande vingårdar i regionen. Dom flesta mycket unga, åtminstone när det gäller produktion av kvalitetsviner. Det är därför det är svårt att hitta viner äldre än årgång 2000. Jag kan tänka mig att ett besök i Mendoza idag är som ett besök i Napa Valley tidigt 70-tal. Här sjuder det av en fantastisk experimentlusta och vilja att bli bäst. Jag har under två dagar besökt sju vingårdar. Tre i Valle de Uco och fyra i Maipú och Luján de Cuyo.
Jag kan inte mycket om vin, men har under dessa dagar förstått att området är perfekt för produktion av kvalitetsviner. För det första finns tillgång till obegränsade mängder vatten från Anderna. Vattnet samlas i stora dammar uppe i bergen och tillförs plantorna via ett mycket kontrollerat bevattningssystem. Nästan varenda droppe vatten kommer denna vägen. Risken att ett häftigt regn före skörd skall förstöra druvorna finns inte.
Vinodlingarna ligger på 900 till 1800 meters höjd över havet Detta ger möjlighet att få fram en stor variation beroende på druvsort och på vilken höjd druvan är odlad.
Ytterligare en fördel som området har, är den enorma skillnaden på dag och natt temperatur. Varma soliga dagar, har jag förstått, uppmuntrar till hög sockerproduktion och hjälper druvan utveckla ett tjockt och tåligt skal. De kalla nätterna säkerställer en bra syranivå. Dessutom innebar den torra luften också att svamp och skadeinsekter inte trivs. Och sist men inte minst har området ett mycket jämt klimat som inte varierar speciellt från år till år. Det finns med andra ord inga bra eller dåliga år. Eller som en vinproducent sa, "...det är bara snobbar som påstår att de känner skillnad mellan olika årgångar på viner från detta område. Skillnaden är obefintlig". Så är det möjligen, vad vet jag.
Det enda problemet man med jämna mellanrum erfar i området är hagelstormar. Dessa hagelnedfall, hagel stora som tennisbollar, är tydligen mycket lokala. Det kan hagla över ett kvarter i stan. Hagel som slår sönder bilar och fönster. Samtidigt som det i grannkvarteret är soligt, lugnt och fint. För att skydda druvorna mot hagel har de flesta vinodlarna byggt en skyddande nätkonstruktion kring varje rad med plantor.
Under framförallt 90-talet började allt fler vinodlare gå över från att producera stora kvantiteter till att producera högkvalitativt vin i mindre kvantiteter. Parallellt med detta övergick argentinarna allt mer till öl och att dricka sin Coca Cola oblandad. Exporten var dock mycket trög på grund av valutan och många producenter fick ekonomiska problem. 2001 kom den stora ekonomiska krashen här i Argentina. För vinindustrin innebar detta två saker. En boom för vinexporten. Argentinska viner blev med ens mycket konkurrenskraftiga. Det andra var att utländska investerare med pengar på fickan, fick upp ögonen på Argentina. De kom i horder för att köpa vingårdar som gått i konkurs och enorma arealer för framtida odlingar. Framförallt i Valle de Uco har utländska investerare pumpat in enorma pengar för glädjen att få äga en vingård. I många fall verkar det vara rena hobbyprojekt, där ägarna själva inget kan om viner, men tycker det är kul att tillsammans med familj och vänner besöka sin vingård en gång per år för att äta god mat och dricka utsökta viner. Så kan man också ha det.
Eftersom många av dessa personer i det närmaste har obegränsat med pengar, har man till byggandet av sina vingårdar bara valt de bästa plantorna, den bästa tekniken, de absolut främsta arkitekterna och de bästa materialen. För mig som älskar konst, arkitektur, mat och vin så står det nu helt klart. Jag har kommit till paradiset.
Från början tänkte jag ge mig ut på vingårdsbesök på egen hand, men det visade sig ofta krävas förhandsbokning. För att slippa krångel valde jag därför att lämna cykeln på hotellrummet och åka på en guidad tur. Jag hörde mig för och fick tipset att Ampora Wine Tours tillhörde de absolut bästa. Mer fokus på själva provningen, än på vinmakartekniken. Passade mig utmärkt. Dom var mycket dyra, men ryktet sa också att med Ampora Wine Tours fick man prova enbart de bästa vinerna och hoppa över vingårdarnas standardviner. Ryktet visade sig vara helt riktigt.
De vingårdar vi besökte i Valle de Uco var Salentein. Ett helt makalöst vintempel alldeles vid foten av Anderna. Helt underbara viner. Malbec naturligtvis, men också Merlot, Cabernet Sauvignon, och Chardonnay. Stället är inte bara en vingård utan också ett konstgalleri av världsklass. Jag var helt mållös.
Nästa ställe var en liten familjegård vid namn Benvenuto de la Serna. Där provade vi ett antal viner från deras produktprogram "mil piedras". Det var Saniovese, Cabernet Sauvignon, Merlot, Viognier och naturligtvis Malbec. Goda viner i en underbar miljö. Det var också intressant att få besöka en mer traditionell vingård, även om tekniken var modern, som kontrast till det pompösa Salentein.
Sista stället i Valle de Uco var ett besök hos producenten O.Fournier. Tappade återigen andan. Ett futuristiskt rymdskepp vid foten av Anderna. Helt underbara viner. Här fick vi också en sen sjurätterslunch, ackompanjerad av fantastiska viner. För att inte tala om de utrymmen där de lagrade vinerna. Lika mycket konstgalleri som lagringsplats för viner (jag får svårt att andas bara av att skriva om detta - Jag stannar nog ett par dagar till).
På turen till Uco Valley var det folk med från Tyskland, Alaska och Colorada. Tanken var att jag bara skulle låta Ampora Wine Tours guida mig en dag. Det var som sagt dyrt. Men värt varenda krona. Dessutom var det trevligt att träffa folk. Jag bokade därför en ny tur nästföljande dag. Även på den turen var det en härlig blandning av människor, från Puerto Rico, Australien och England. Hur trevligt som helst.
I Luján de Cayo besökte vi Decero. En tämligen ny vingård. Även denna med en häpnandsväckande arkitektur och senaste teknik. Här provade vi tre druvor. Syrah, Malbec och en för mig helt ny druva, Petit Verdot. Mycket spännande.
Vi besökte också Clos de Chacras. I kontrast till den förra vingården var det här en gammal familjegård. Här gick vi igenom hela deras sortiment från produktprogrammet Cavas de Crianza. Och även deras topblandning Gran Estirpe Blend.
Efter Clos de Chacras åkte vi till Bodega Ruca Malen Rankat som ett av topställena i Mendozaregionen. Även Ruca Malen har gett sig den på att bli bland de absolut bästa. De fokuserar också på att till sina viner bjuda på gourmémat. Så här intog vi vår lunch. En femrätters och fem olika viner. Det var Yanquen Chardonnay, Yanquen Malbec, Ruca Malen Merlot, Ruca Malen Cab Sauvignon och deras "top of the line" Kinien Malbec 2004. Det här skulle min bror Peter gilla.
Efter lunch gick jag igenom deras bibliotek av vinböcker. Plockade fram en bok som hette "Annario Brascó/Potrelli 2007-08". Och där på omslaget var han ju. Mannen i den vita pickupen. Han som ett par dagar tidigare skjutsat mig upp för sista biten av backen och erbjudit mig skjuts till Mendoza. Jag frågade vem han var och fick veta att han heter Fabricio Portelli och är en av Argentinas mest framstående vinkännare och vinskribent. Fan också, tänk om jag vetat det. Jag som bara stannat till i Mendoza av anledningen att få prova viner. Tänk vilken vinprovning det kunde blivit. Kanske inte mycket till "cliff hanger", men ett kul sammanträffande.
Det sista stället vi besökte var Bodega Benegas. En gammal vingård. Ursprungligen från 1883. Om jag förstod det hela rätt så försvann vingården från familjens ägo av en eller annan anledning. Sonsonen, som tjänat pengar på finansmarkanden i Buenos Aries, köpte 1998 tillbaka gården och driver den nu med framgång. Här är läget lite annorlunda jämfört med de andra vingårdarna jag besökt. Istället för unga eller relativt unga vinplantor, så är man här stolt över att producera vin från plantor som är mellan 30 till 100 år gamla. Eftersom rötterna går väldigt djupt är man tydligen tvungen att "dränka" hela området med jämna mellanrum. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte, men vinerna var, även här, helt enastående.
Lite rund under fötterna släpptes jag vid halvsjutiden av vid mitt hotell, Puenta del Sol. Kastade mig genast ut på stan efter ett tält och liggunderlag. Hittade ett bättre begagnat. Det hela gick på 400 kronor. Helt okej. Avslutade lördagskvällen med middag tillsammans med paret från Puerto Rico, Carlos och Denisé. God mat och öl, som omväxling. Idag, söndag 9 november, har jag mest slappat. En stilla fika på en av plazorna. Tittat på folk. Och skrivit detta.
Nu blir det ett uppehåll på bloggandet under några dagar. I morgon börjar jag cykla mot Cordoba. Jag räknar med att det tar ungefär 5 dagar innan jag når såpass civiliserade trakter att de har internet. Första delmålet är Encon, ca 15 mil från Mendoza. Därifrån blir det ett besök i Parque National Sierra de las Quijadas. Och därifrån vidare mot bergen kring Cordoba. Tack alla ni som hittills skrivit kommentarer. Jag uppskattar det verkligen. Vi hörs.
Jag kom hit av två anledningar. Mendoza ligger längs den väg jag valt att cykla.
Men här finns också möjlighet att testa mycket goda viner. Mendozas vinproduktion har genomgått en fantastisk förvandling de senaste 10-15 åren. Från att producera enorma mängder skräpvin, som argentinarna själva drack utblandat med sodavatten eller Coca Cola, till en producent och exportör av högklassiga viner i mindre kvantiteter. Det finns idag över 300 exporterande vingårdar i regionen. Dom flesta mycket unga, åtminstone när det gäller produktion av kvalitetsviner. Det är därför det är svårt att hitta viner äldre än årgång 2000. Jag kan tänka mig att ett besök i Mendoza idag är som ett besök i Napa Valley tidigt 70-tal. Här sjuder det av en fantastisk experimentlusta och vilja att bli bäst. Jag har under två dagar besökt sju vingårdar. Tre i Valle de Uco och fyra i Maipú och Luján de Cuyo.Jag kan inte mycket om vin, men har under dessa dagar förstått att området är perfekt för produktion av kvalitetsviner. För det första finns tillgång till obegränsade mängder vatten från Anderna. Vattnet samlas i stora dammar uppe i bergen och tillförs plantorna via ett mycket kontrollerat bevattningssystem. Nästan varenda droppe vatten kommer denna vägen. Risken att ett häftigt regn före skörd skall förstöra druvorna finns inte.
Vinodlingarna ligger på 900 till 1800 meters höjd över havet Detta ger möjlighet att få fram en stor variation beroende på druvsort och på vilken höjd druvan är odlad.
Ytterligare en fördel som området har, är den enorma skillnaden på dag och natt temperatur. Varma soliga dagar, har jag förstått, uppmuntrar till hög sockerproduktion och hjälper druvan utveckla ett tjockt och tåligt skal. De kalla nätterna säkerställer en bra syranivå. Dessutom innebar den torra luften också att svamp och skadeinsekter inte trivs. Och sist men inte minst har området ett mycket jämt klimat som inte varierar speciellt från år till år. Det finns med andra ord inga bra eller dåliga år. Eller som en vinproducent sa, "...det är bara snobbar som påstår att de känner skillnad mellan olika årgångar på viner från detta område. Skillnaden är obefintlig". Så är det möjligen, vad vet jag.
Det enda problemet man med jämna mellanrum erfar i området är hagelstormar. Dessa hagelnedfall, hagel stora som tennisbollar, är tydligen mycket lokala. Det kan hagla över ett kvarter i stan. Hagel som slår sönder bilar och fönster. Samtidigt som det i grannkvarteret är soligt, lugnt och fint. För att skydda druvorna mot hagel har de flesta vinodlarna byggt en skyddande nätkonstruktion kring varje rad med plantor.
Under framförallt 90-talet började allt fler vinodlare gå över från att producera stora kvantiteter till att producera högkvalitativt vin i mindre kvantiteter. Parallellt med detta övergick argentinarna allt mer till öl och att dricka sin Coca Cola oblandad. Exporten var dock mycket trög på grund av valutan och många producenter fick ekonomiska problem. 2001 kom den stora ekonomiska krashen här i Argentina. För vinindustrin innebar detta två saker. En boom för vinexporten. Argentinska viner blev med ens mycket konkurrenskraftiga. Det andra var att utländska investerare med pengar på fickan, fick upp ögonen på Argentina. De kom i horder för att köpa vingårdar som gått i konkurs och enorma arealer för framtida odlingar. Framförallt i Valle de Uco har utländska investerare pumpat in enorma pengar för glädjen att få äga en vingård. I många fall verkar det vara rena hobbyprojekt, där ägarna själva inget kan om viner, men tycker det är kul att tillsammans med familj och vänner besöka sin vingård en gång per år för att äta god mat och dricka utsökta viner. Så kan man också ha det.Eftersom många av dessa personer i det närmaste har obegränsat med pengar, har man till byggandet av sina vingårdar bara valt de bästa plantorna, den bästa tekniken, de absolut främsta arkitekterna och de bästa materialen. För mig som älskar konst, arkitektur, mat och vin så står det nu helt klart. Jag har kommit till paradiset.
Från början tänkte jag ge mig ut på vingårdsbesök på egen hand, men det visade sig ofta krävas förhandsbokning. För att slippa krångel valde jag därför att lämna cykeln på hotellrummet och åka på en guidad tur. Jag hörde mig för och fick tipset att Ampora Wine Tours tillhörde de absolut bästa. Mer fokus på själva provningen, än på vinmakartekniken. Passade mig utmärkt. Dom var mycket dyra, men ryktet sa också att med Ampora Wine Tours fick man prova enbart de bästa vinerna och hoppa över vingårdarnas standardviner. Ryktet visade sig vara helt riktigt.
De vingårdar vi besökte i Valle de Uco var Salentein. Ett helt makalöst vintempel alldeles vid foten av Anderna. Helt underbara viner. Malbec naturligtvis, men också Merlot, Cabernet Sauvignon, och Chardonnay. Stället är inte bara en vingård utan också ett konstgalleri av världsklass. Jag var helt mållös.
Nästa ställe var en liten familjegård vid namn Benvenuto de la Serna. Där provade vi ett antal viner från deras produktprogram "mil piedras". Det var Saniovese, Cabernet Sauvignon, Merlot, Viognier och naturligtvis Malbec. Goda viner i en underbar miljö. Det var också intressant att få besöka en mer traditionell vingård, även om tekniken var modern, som kontrast till det pompösa Salentein.
Sista stället i Valle de Uco var ett besök hos producenten O.Fournier. Tappade återigen andan. Ett futuristiskt rymdskepp vid foten av Anderna. Helt underbara viner. Här fick vi också en sen sjurätterslunch, ackompanjerad av fantastiska viner. För att inte tala om de utrymmen där de lagrade vinerna. Lika mycket konstgalleri som lagringsplats för viner (jag får svårt att andas bara av att skriva om detta - Jag stannar nog ett par dagar till).På turen till Uco Valley var det folk med från Tyskland, Alaska och Colorada. Tanken var att jag bara skulle låta Ampora Wine Tours guida mig en dag. Det var som sagt dyrt. Men värt varenda krona. Dessutom var det trevligt att träffa folk. Jag bokade därför en ny tur nästföljande dag. Även på den turen var det en härlig blandning av människor, från Puerto Rico, Australien och England. Hur trevligt som helst.
I Luján de Cayo besökte vi Decero. En tämligen ny vingård. Även denna med en häpnandsväckande arkitektur och senaste teknik. Här provade vi tre druvor. Syrah, Malbec och en för mig helt ny druva, Petit Verdot. Mycket spännande.
Vi besökte också Clos de Chacras. I kontrast till den förra vingården var det här en gammal familjegård. Här gick vi igenom hela deras sortiment från produktprogrammet Cavas de Crianza. Och även deras topblandning Gran Estirpe Blend.
Efter Clos de Chacras åkte vi till Bodega Ruca Malen Rankat som ett av topställena i Mendozaregionen. Även Ruca Malen har gett sig den på att bli bland de absolut bästa. De fokuserar också på att till sina viner bjuda på gourmémat. Så här intog vi vår lunch. En femrätters och fem olika viner. Det var Yanquen Chardonnay, Yanquen Malbec, Ruca Malen Merlot, Ruca Malen Cab Sauvignon och deras "top of the line" Kinien Malbec 2004. Det här skulle min bror Peter gilla.Efter lunch gick jag igenom deras bibliotek av vinböcker. Plockade fram en bok som hette "Annario Brascó/Potrelli 2007-08". Och där på omslaget var han ju. Mannen i den vita pickupen. Han som ett par dagar tidigare skjutsat mig upp för sista biten av backen och erbjudit mig skjuts till Mendoza. Jag frågade vem han var och fick veta att han heter Fabricio Portelli och är en av Argentinas mest framstående vinkännare och vinskribent. Fan också, tänk om jag vetat det. Jag som bara stannat till i Mendoza av anledningen att få prova viner. Tänk vilken vinprovning det kunde blivit. Kanske inte mycket till "cliff hanger", men ett kul sammanträffande.
Det sista stället vi besökte var Bodega Benegas. En gammal vingård. Ursprungligen från 1883. Om jag förstod det hela rätt så försvann vingården från familjens ägo av en eller annan anledning. Sonsonen, som tjänat pengar på finansmarkanden i Buenos Aries, köpte 1998 tillbaka gården och driver den nu med framgång. Här är läget lite annorlunda jämfört med de andra vingårdarna jag besökt. Istället för unga eller relativt unga vinplantor, så är man här stolt över att producera vin från plantor som är mellan 30 till 100 år gamla. Eftersom rötterna går väldigt djupt är man tydligen tvungen att "dränka" hela området med jämna mellanrum. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte, men vinerna var, även här, helt enastående.
Lite rund under fötterna släpptes jag vid halvsjutiden av vid mitt hotell, Puenta del Sol. Kastade mig genast ut på stan efter ett tält och liggunderlag. Hittade ett bättre begagnat. Det hela gick på 400 kronor. Helt okej. Avslutade lördagskvällen med middag tillsammans med paret från Puerto Rico, Carlos och Denisé. God mat och öl, som omväxling. Idag, söndag 9 november, har jag mest slappat. En stilla fika på en av plazorna. Tittat på folk. Och skrivit detta.
Nu blir det ett uppehåll på bloggandet under några dagar. I morgon börjar jag cykla mot Cordoba. Jag räknar med att det tar ungefär 5 dagar innan jag når såpass civiliserade trakter att de har internet. Första delmålet är Encon, ca 15 mil från Mendoza. Därifrån blir det ett besök i Parque National Sierra de las Quijadas. Och därifrån vidare mot bergen kring Cordoba. Tack alla ni som hittills skrivit kommentarer. Jag uppskattar det verkligen. Vi hörs.
18. Öken och djävulsk hetta
Om jag beskrev Mendoza med sina vingårdar och härliga omgivningar som paradiset, så har jag nu de senaste dagarna också fått uppleva det motsatta. Fyrtio mil av ökenlikt landskap och djävulsk hetta.
Jag visste att jag från Mendoza hade 15 mil i nordostlig riktning till nästa delmål, Encon. Lämnade Mendoza strax före sex på morgonen i mörker. Det var svalt och skönt. Klockan nio, fem mil senare, var jag framme i Costa de Araujo. Sista vattenhålet innan Encon. Det här går ju hur bra som helst, tänkte jag. En tredjedel av sträckan redan avklarad. Hittade en liten servering där jag åt frukost. Frederico, ägaren av stället, slog sig ner vid mitt bord vid den lilla uteserveringen. Frederico berättade att han tidigare arbetat som lärare på ett hem för föräldralösa barn i Mendoza. Uppfattade det som om han också varit någon form av proffs i fotboll. Jag antar att det var där han i så fall fick ihop pengarna till de två hus han byggt. Ett åt sin far och ett till sin egen familj. Han hade också låtit bygga ett litet affärskomplex som bestod av tre butiker, vägg i vägg. En leksaksaffär, en affär med barnkläder och cafét där vi nu satt. Han hade precis beställt fem datorer och tänkte bygga ut till ett ciber café. Allt med huvudinriktning mot barn och ungdomar, med andra ord. Ett par bord ifrån mitt satt fem flickor i tolvårsåldern. De bar skoluniform så jag antar att de var på väg till skolan. En av flickorna köpte en tvålitersflaska med Coca Cola och en jumbopåse med chips. Fem glas dukades fram och flickorna satt där mumsandes på chips och högtidligt skålandes med varandra, glas mot glas. Så kan man också börja sin skoldag.
Frederico och jag satt länge och pratade. Jag, så gott jag kunde på spanska och han passade på att testa sina kunskaper i engelska. Han hade ett lustigt sätt när han skulle ange siffror. Han berättade, I moved Mendoza to Costa de Araujo ... tittade upp i himlen, putade med munnen, och räknade högt för sig själv ... one, two, three, four, five, six ... Si, six years. Han flyttade till Costa de Araujo för sex år sedan. Han berättade om sin fru och två barn. Barnen var ...tittade upp i skyn, ... one, two, three, four... Four years, and, ... riktade blicken uppåt, ...one, two... Si, two years. Han frågade hur gammal jag var. Jag sa att jag nyss fyllt 50. På min fråga hur gammal han själv var tittade han åter upp mot molnen och räknade halvhögt ... one, two, three, four, five, six, ... hela vägen till 40. Plötsligt sträckte han fram näven. Vi skakade hand. Han sa, du är min vän. Vi är vänner. Gjorde båda tummarna upp. Och reste sig och gick. Efter en stund kom han tillbaka med en kanna Mate. Han förklarade att med vänner dricker man Mate. Det hör till. Så kom det sig att jag för första gången fick prova argentinarnas nationaldryck, Mate. Riktigt gott. Som ett starkt bryggt te med rejäl beska.
Med ena foten kvar i paradiset lämnade jag Costa de Araujo. Trampade de resterande tio milen, på en absolut spikrak väg, genom ett öde landskap av sanddynor, grästuvor och låga taggbuskar. I oändlighet. Ingen som helst variation. Samma horisont mil efter mil. Det började bli riktigt varmt. Det var 30 grader i Mendoza dagen innan, men här ute var det mycket varmare än så. Hittade en buske med lite halvskugga där jag åt min lunch. Bröd, vatten och ansjovis inlagd i olja och citron. Riktigt gott. Vid tretiden stod jag inte ut med värmen längre. Hittade en lite större taggbuske som gav hyfsad skugga. Rensade bort tillräckligt med taggiga grenar för att mitt liggunderlag skulle få fri plats. Råkade trampa på en lång tagg som gick en bra bit in i min skosula. Som tur var inte in i foten. Somnade, trotts bitande myror. Tänkte, här finns ju liv i alla fall, och sov ett par timmar under det att den värsta värmen passerade. Efter min siesta märkte jag att även framdäcket på cykeln fått besök av en tagg. Vad är väl en cykelsemester utan punktering. Det hör ihop antar jag.
Vid åttatiden på kvällen, tre kilometer från Encon, stannade jag vid en trafikkontroll. Varje provins i Argentina har sitt eget styre, och vid provinsgränserna är det kontroll av alla motorfordon. Med hopp i rösten frågade jag en polisman om det fanns något hotell i Encon. Jag hade visserligen inhandlat ett tält i Mendoza. Men det var bara till för absoluta nödfall. Jag tycker inte om att tälta. Polismannen svarade att självfallet fanns det hotell. Glad i hågen trampade jag vidare. Såg en kall öl och en bit god mat framfor mig. Tänkte att även denna dag får ett gott slut. Kom in i Encon. Passerade ett par skjulliknande hus på bägge sidor av vägen. Kom fram till en supermodern bensinstation. Det lyste. Det var öppet. Men, ville köra vidare direkt till centrum för att leta upp hotellet innan det blev för mörkt. När jag passerad bensinstationen såg jag att dom sålde drycker och lite annat. Tänkte om. Bättre att ladda upp med vatten nu direkt så är det gjort. Och samtidigt fråga efter vägen till hotellet, i stället för att irra omkring i mörkret.
Nej, sa damen i bensinstationens lilla butik. Något hotell har det aldrig funnits i Encon. Det närmaste ligger i San Juan, tolv mil västerut. Jaha, så var det med det. Jag frågade om det fanns någon plätt där jag kunde sätta upp mitt tält. Blev hänvisad en plats strax bakom bensinstationen. Väl där kom killen som ansvarade för bensinpumparna springande emot mig. Pekade mot himlen och sa något i stil med att det skulle bli oväder. Det hade jag också redan konstaterat. Horisonten i söder var fylld med blåsvarta moln som lystes upp av ett oupphörligt sken av blixtar. Eftersom jag inte förstod vad han egentligen ville, tog han mig i armen och förde mig till en cementplatta, med överhängande tak, på baksidan av själva bensinstationen. Där slog jag upp mitt tält. Granne med en brummande ismaskin och en kompressor som med jämna mellanrum drog igång med ett högljutt stånkande. Men, så underbart skönt jag sov den natten.
Nästa morgon. Tidigt uppvaknande. Cyklade ut från bensinstationen. Och kunde konstatera att efter bensinstationen fanns ingenting. Inte ett hus. Ingenting. Där fanns inget samhälle. Därefter, more of the same. Kopia av gårdagen. Fast denna gång tolv mil österut. Nattens oväder hade de första milen fyllt stora områden längs vägen med vatten. Det var som att cykla i en ångbastu. Först mot La Tranca och därefter mot etappmålet, nationalparken Sierra de las Quiljades. Samma sand, grästuva och buske längs en spikrak väg. I oändlighet. Det kändes som om någon höll upp bakhjulet och jag trampade i luften. Hela tiden en stekhet sol, samma horisont, samma sand, samma grästuva och samma buske. Jag kom ingenstans. Timme efter timme.
Det mest demotiverande och energikrävande du kan göra när du cyklar på denna typ av vägar är att ta sikte på horisonten. Jag har därför utarbetat en metod, numera väl beprövad. En metod för att undvika totalt energidränage. Mest lämpad när tröttheten och tristessen tar över och motivationen på allvar börjar rinna ur kroppen. Tänk dig att du har ett gummiband fäst kring kroppen, i brösthöjd ungefär. Andra änden av gummibandet tänker du dig fäst vid lämpligt föremål framför dig. Exempelvis en buske ett par hundra meter längre fram. Eller, om du är mycket trött, en buske tjugo meter längre fram på vägen. Tänk dig att gummibandet är så sträckt att du faktiskt dras mot föremålet. Du blir förvånad. Det krävs nästan ingen energi alls. Jag vet inte om det är jag som är dum, men det fungerar. Inte bara det att jag får bekräftat att jag rör mig framåt. Passerar föremål. Kommer någonstans. Av någon anledning ökar jag dessutom tempot. Sådana saker funderar jag på.
Jag har också funderat en del på kartor. Framförallt på den jag har. Den täcker hela Chile, Argentina, Uruguay och delar av Peru, Bolivia, Paraguay och Brasilien. Ett mycket stort område. I skala 1:2 500 000. Det säger sig självt att alla byar inte kan komma med på en sådan karta. Normalt vid denna skalnivå gör man en indelning där liten ring på kartan betyder mellan 50-100 invånare, lite större ring betyder upp till 500 invånare, ring med prick i betyder upp till 5000 invånare, osv. Jag kan se framför mig hur de argentinska kartritarna lägger kartan framför sig och i stor stil och med stolthet börjar markera Buenos Aries, Cordoba, Mendoza, Salta, San Juan, San Luis, Santa Fé... Och ... Och, så var det inte så många fler. De tittar på kartan och säger. Det ser ju inte klokt ut. Ett så stort land och så få ringar. Chefskartritaren kontaktar alla de styrande i samtliga provinser. Förklarade att detta är en statsangelägenhet och måste prioriteras. Han beordrade att få namnen på alla hus, gårdar och byar. Åtminstone de längs de större huvudvägarna. På så sätt kom det sig att liten ring betyder ett hus, men obebott. Lite större ring betyder upp till tre obebodda hus, och ring med prick i betyder upp till tio hus, varav minst ett är bebott. Detta förfaringssätt har gjort min egen planering av provianterings- och övernattningsmöjligheter helt omöjlig. Jag blev därför inte alls förvånad när jag efter sju mil passerade La Tranca. En by med tre fallfärdiga hus. Ingen möjlighet till proviantering av vatten där.
Det där med utmärkning av byar som inte finns kan ju naturligtvis också ha att göra med de umbäranden som de senaste tjugo årens ekonomiska kriser utsatt det argentinska folket för. Det är många som tvingats lämna sina hem. Men, det är en helt annan historia.
Jag visste att jag från Mendoza hade 15 mil i nordostlig riktning till nästa delmål, Encon. Lämnade Mendoza strax före sex på morgonen i mörker. Det var svalt och skönt. Klockan nio, fem mil senare, var jag framme i Costa de Araujo. Sista vattenhålet innan Encon. Det här går ju hur bra som helst, tänkte jag. En tredjedel av sträckan redan avklarad. Hittade en liten servering där jag åt frukost. Frederico, ägaren av stället, slog sig ner vid mitt bord vid den lilla uteserveringen. Frederico berättade att han tidigare arbetat som lärare på ett hem för föräldralösa barn i Mendoza. Uppfattade det som om han också varit någon form av proffs i fotboll. Jag antar att det var där han i så fall fick ihop pengarna till de två hus han byggt. Ett åt sin far och ett till sin egen familj. Han hade också låtit bygga ett litet affärskomplex som bestod av tre butiker, vägg i vägg. En leksaksaffär, en affär med barnkläder och cafét där vi nu satt. Han hade precis beställt fem datorer och tänkte bygga ut till ett ciber café. Allt med huvudinriktning mot barn och ungdomar, med andra ord. Ett par bord ifrån mitt satt fem flickor i tolvårsåldern. De bar skoluniform så jag antar att de var på väg till skolan. En av flickorna köpte en tvålitersflaska med Coca Cola och en jumbopåse med chips. Fem glas dukades fram och flickorna satt där mumsandes på chips och högtidligt skålandes med varandra, glas mot glas. Så kan man också börja sin skoldag.
Frederico och jag satt länge och pratade. Jag, så gott jag kunde på spanska och han passade på att testa sina kunskaper i engelska. Han hade ett lustigt sätt när han skulle ange siffror. Han berättade, I moved Mendoza to Costa de Araujo ... tittade upp i himlen, putade med munnen, och räknade högt för sig själv ... one, two, three, four, five, six ... Si, six years. Han flyttade till Costa de Araujo för sex år sedan. Han berättade om sin fru och två barn. Barnen var ...tittade upp i skyn, ... one, two, three, four... Four years, and, ... riktade blicken uppåt, ...one, two... Si, two years. Han frågade hur gammal jag var. Jag sa att jag nyss fyllt 50. På min fråga hur gammal han själv var tittade han åter upp mot molnen och räknade halvhögt ... one, two, three, four, five, six, ... hela vägen till 40. Plötsligt sträckte han fram näven. Vi skakade hand. Han sa, du är min vän. Vi är vänner. Gjorde båda tummarna upp. Och reste sig och gick. Efter en stund kom han tillbaka med en kanna Mate. Han förklarade att med vänner dricker man Mate. Det hör till. Så kom det sig att jag för första gången fick prova argentinarnas nationaldryck, Mate. Riktigt gott. Som ett starkt bryggt te med rejäl beska.
Med ena foten kvar i paradiset lämnade jag Costa de Araujo. Trampade de resterande tio milen, på en absolut spikrak väg, genom ett öde landskap av sanddynor, grästuvor och låga taggbuskar. I oändlighet. Ingen som helst variation. Samma horisont mil efter mil. Det började bli riktigt varmt. Det var 30 grader i Mendoza dagen innan, men här ute var det mycket varmare än så. Hittade en buske med lite halvskugga där jag åt min lunch. Bröd, vatten och ansjovis inlagd i olja och citron. Riktigt gott. Vid tretiden stod jag inte ut med värmen längre. Hittade en lite större taggbuske som gav hyfsad skugga. Rensade bort tillräckligt med taggiga grenar för att mitt liggunderlag skulle få fri plats. Råkade trampa på en lång tagg som gick en bra bit in i min skosula. Som tur var inte in i foten. Somnade, trotts bitande myror. Tänkte, här finns ju liv i alla fall, och sov ett par timmar under det att den värsta värmen passerade. Efter min siesta märkte jag att även framdäcket på cykeln fått besök av en tagg. Vad är väl en cykelsemester utan punktering. Det hör ihop antar jag.
Vid åttatiden på kvällen, tre kilometer från Encon, stannade jag vid en trafikkontroll. Varje provins i Argentina har sitt eget styre, och vid provinsgränserna är det kontroll av alla motorfordon. Med hopp i rösten frågade jag en polisman om det fanns något hotell i Encon. Jag hade visserligen inhandlat ett tält i Mendoza. Men det var bara till för absoluta nödfall. Jag tycker inte om att tälta. Polismannen svarade att självfallet fanns det hotell. Glad i hågen trampade jag vidare. Såg en kall öl och en bit god mat framfor mig. Tänkte att även denna dag får ett gott slut. Kom in i Encon. Passerade ett par skjulliknande hus på bägge sidor av vägen. Kom fram till en supermodern bensinstation. Det lyste. Det var öppet. Men, ville köra vidare direkt till centrum för att leta upp hotellet innan det blev för mörkt. När jag passerad bensinstationen såg jag att dom sålde drycker och lite annat. Tänkte om. Bättre att ladda upp med vatten nu direkt så är det gjort. Och samtidigt fråga efter vägen till hotellet, i stället för att irra omkring i mörkret.
Nej, sa damen i bensinstationens lilla butik. Något hotell har det aldrig funnits i Encon. Det närmaste ligger i San Juan, tolv mil västerut. Jaha, så var det med det. Jag frågade om det fanns någon plätt där jag kunde sätta upp mitt tält. Blev hänvisad en plats strax bakom bensinstationen. Väl där kom killen som ansvarade för bensinpumparna springande emot mig. Pekade mot himlen och sa något i stil med att det skulle bli oväder. Det hade jag också redan konstaterat. Horisonten i söder var fylld med blåsvarta moln som lystes upp av ett oupphörligt sken av blixtar. Eftersom jag inte förstod vad han egentligen ville, tog han mig i armen och förde mig till en cementplatta, med överhängande tak, på baksidan av själva bensinstationen. Där slog jag upp mitt tält. Granne med en brummande ismaskin och en kompressor som med jämna mellanrum drog igång med ett högljutt stånkande. Men, så underbart skönt jag sov den natten.
Nästa morgon. Tidigt uppvaknande. Cyklade ut från bensinstationen. Och kunde konstatera att efter bensinstationen fanns ingenting. Inte ett hus. Ingenting. Där fanns inget samhälle. Därefter, more of the same. Kopia av gårdagen. Fast denna gång tolv mil österut. Nattens oväder hade de första milen fyllt stora områden längs vägen med vatten. Det var som att cykla i en ångbastu. Först mot La Tranca och därefter mot etappmålet, nationalparken Sierra de las Quiljades. Samma sand, grästuva och buske längs en spikrak väg. I oändlighet. Det kändes som om någon höll upp bakhjulet och jag trampade i luften. Hela tiden en stekhet sol, samma horisont, samma sand, samma grästuva och samma buske. Jag kom ingenstans. Timme efter timme.
Det mest demotiverande och energikrävande du kan göra när du cyklar på denna typ av vägar är att ta sikte på horisonten. Jag har därför utarbetat en metod, numera väl beprövad. En metod för att undvika totalt energidränage. Mest lämpad när tröttheten och tristessen tar över och motivationen på allvar börjar rinna ur kroppen. Tänk dig att du har ett gummiband fäst kring kroppen, i brösthöjd ungefär. Andra änden av gummibandet tänker du dig fäst vid lämpligt föremål framför dig. Exempelvis en buske ett par hundra meter längre fram. Eller, om du är mycket trött, en buske tjugo meter längre fram på vägen. Tänk dig att gummibandet är så sträckt att du faktiskt dras mot föremålet. Du blir förvånad. Det krävs nästan ingen energi alls. Jag vet inte om det är jag som är dum, men det fungerar. Inte bara det att jag får bekräftat att jag rör mig framåt. Passerar föremål. Kommer någonstans. Av någon anledning ökar jag dessutom tempot. Sådana saker funderar jag på.
Jag har också funderat en del på kartor. Framförallt på den jag har. Den täcker hela Chile, Argentina, Uruguay och delar av Peru, Bolivia, Paraguay och Brasilien. Ett mycket stort område. I skala 1:2 500 000. Det säger sig självt att alla byar inte kan komma med på en sådan karta. Normalt vid denna skalnivå gör man en indelning där liten ring på kartan betyder mellan 50-100 invånare, lite större ring betyder upp till 500 invånare, ring med prick i betyder upp till 5000 invånare, osv. Jag kan se framför mig hur de argentinska kartritarna lägger kartan framför sig och i stor stil och med stolthet börjar markera Buenos Aries, Cordoba, Mendoza, Salta, San Juan, San Luis, Santa Fé... Och ... Och, så var det inte så många fler. De tittar på kartan och säger. Det ser ju inte klokt ut. Ett så stort land och så få ringar. Chefskartritaren kontaktar alla de styrande i samtliga provinser. Förklarade att detta är en statsangelägenhet och måste prioriteras. Han beordrade att få namnen på alla hus, gårdar och byar. Åtminstone de längs de större huvudvägarna. På så sätt kom det sig att liten ring betyder ett hus, men obebott. Lite större ring betyder upp till tre obebodda hus, och ring med prick i betyder upp till tio hus, varav minst ett är bebott. Detta förfaringssätt har gjort min egen planering av provianterings- och övernattningsmöjligheter helt omöjlig. Jag blev därför inte alls förvånad när jag efter sju mil passerade La Tranca. En by med tre fallfärdiga hus. Ingen möjlighet till proviantering av vatten där.
Det där med utmärkning av byar som inte finns kan ju naturligtvis också ha att göra med de umbäranden som de senaste tjugo årens ekonomiska kriser utsatt det argentinska folket för. Det är många som tvingats lämna sina hem. Men, det är en helt annan historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
