och en bok jag läste för en si så där 35 år sedan. Värmen tror jag den hette. Skriven av Ove Allansson. Fritt ur minnet, så handlade en episod i boken om en ung man i Göteborg. En ung man som jag vid den tiden kunde identifiera mig med. Han arbetade som reparatör av landgångar på fartyg. När ett fartyg la till i Göteborgs hamn och behövde service eller reparation av sin landgång, gick han ombord och genomförde arbetet. Han drömde om framtiden precis som alla andra ungdomar. En dröm var att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en motorcykel. En annan dröm var att själv gå till sjöss. Han skaffade sig en sjömansbok och mönstrade ombord i en bananbåt.
Någonstans, i en liten hamn utan kaj, i Centralamerika, låg fartyget förtöjt vid änden av en lång pir som stack ut i havet. Bananerna lastades för hand. Bananstock för bananstock. Det tog tid, och det var varmt och fuktigt. Det var lördagskväll och några av grabbarna ombord bestämde sig för att gå i land och besöka den lokala baren för en trevlig helkväll.
Rena och nyrakade, med ansiktet baddat med Old Spice herrparfym, gick de i land. Den unge mannen hade sina bästa jeans på sig och sin favorit t-shirt. Den med Jimi Hendrix på bröstet. Glada och förväntansfulla klev de in i barlokalen. Beställde en omgång öl. Stämningen var hög, när den lilla byns polispatrull klev in i lokalen. Precis som dom brukade göra vid den tiden på kvällen. Inget konstigt med det. En av polismännen fick syn på den unge mannen. Klev fram till honom. Slet upp honom ur stolen. Ölglaset välte. Ryckte och slet i den unge mannens tröja. Tumult utbröt. Stötte med sitt pekfinger, gång på gång, mot Jimi Hendrix huvud. Skrek något om muerte de la revolucion, Ché Guevara och cerdos comunistas. En kamrat från fartyget försökte gå emellan den unge mannen och polismannen. Den unge mannen slet sig loss. Rusade i panik ut på byns lilla gata. Sprang allt vad han orkade ner mot piren och fartyget. Blev upphunnen av några hundar som skällande och gläfsande slet i hans byxben. I panik började den unge mannen fäkta och sparka. En hund högg honom i foten. Han föll.
Den unge mannen vaknade upp i en sjukhussäng. Läkaren i vit rock förklarade att han fått ett elakt bett och behövde opereras. Inget allvarligt, men det behövdes en liten justering och några stygn. En tid gick och läkaren berättade för den unge mannen att en komplikation uppstått. Och att dom var tvungna att ta bort en del av en tå. Inget allvarligt. Bara en liten bit.
Den unge mannen blev kvar på sjukhuset. Fartyget han kommit med var färdiglastat, kastade loss och återvände till Göteborg med bananer. Den unge mannen lyckades förklara för sjukhuspersonalen att han tyckte om motorcyklar. Någon hittade en motorcykeltidning som den unge mannen ofta bläddrade i. Han kunde inte bestämma sig för om det skulle bli en Norton, BSA eller kanske något annat märke. Det var för honom ett mycket viktigt val och beslut.
Ytterligare en tid gick och läkaren förklarade med ett vänligt leende att de behövde ta bort ytterligare en liten bit. Så där höll det på. Läkaren hade hittat en pojke med guldfot. Svenska staten betalade generöst för den unge mannens vistelse på sjukhuset. Och för varje ingrepp läkaren gjorde, fick han ytterligare pengar. Jag minns inte hur mycket av foten, eller benet som läkaren skar bort. Men det blev aldrig aktuellt med någon motorcykel för den unge mannen.
Apropå Ché Guevara, och ett besök i hans hem i Alta Gracia den 18 november 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar