21. Crisis Sin Final. Que?

Crisis sin final (kris utan slut) stod det att läsa i dagens Diaro ambito financiero. Det var den 18 november, och jag var på genomresa i det lilla samhället Villa General Belgrano, åtta mil söder om Cordoba. Jag hade strax innan avnjutit min lunch på restaurang Blumen. Knackwurst mit sauerkraut und kartoffeln. Till det en god öl, i tysk stil. Bryggt av det lokala mikrobryggeriet. Satt nu på café Tante Leny med en kopp kaffe och en rejäl bit av en Schwartswaldstarte. Crisis sin final, stod det i tidningsrubriken. Jag kände mig som killen på Supertramps skivomslag till LP:n Crisis what crisis, från mitten av 70-talet. Om ni minns. Killen som satt på toppen av en sophög. I en solstol. I solglasögon och badbyxor. Under ett parasol, med en paraplydrink. Precis sådan kände jag mig, där jag satt i skuggan på den lilla uteserveringen. Så ansvarslös och underbart bekymmersfri. Kris, vad då Kris? Jag har det bra. Möjligen lite varmt.

Villa General Belgrano har förövrigt en ganska intressant historia. De som är intresserade av historia kanske minns Graf Spee. Graf Spee var ett mycket framgångsrikt (om man nu kan säga så) tyskt krigsfartyg. Hon hade jagarens storlek och hastighet, men var bestyckad som ett slagskepp. Graf Spee gjorde sig ökänd redan i ett tidigt skede av andra världskriget genom att 1939 sänka nio handelsfartyg ute på Atlanten.

Den 13 december 1939 lyckades tre engelska jagare stänga inne Graf Spee i mynningen av Rio del la Plata. Ett sjöslag utbröt. En engelsk jagare skadades och Graf Spee tog 50 engelsman till fånga. Även Graf Spee skadades, och efter fjorton timmars sjöslag retirerade hon in i Montevideos hamn, och det neutrala Uruguay. Under stark brittisk press gav den uruguyanska regeringen befälhavaren, Kapten Hans Langsdorff, två dygn att reparera fartyget och sedan lämna Montevideo. Kapten Langsdorff släppte iland merparten av besättningen och såg till att de besättningsman som omkommit under slaget begravdes. Den 17 december seglade Graf Spee ut på havet igen.

Stora folkmassor samlades utefter kusten för att, från första parkett, beskåda det sjöslag som väntades. Snopna fick de istället se hur Graf Spee sjönk som en gråsten. Det tog bara ett par minuter. Samtliga av de återstående besättningsmännen som fanns ombord, och de femtio tillfångatagna engelsmännen, räddades. Kapten Langsdorff hade lurats att tro att en överlägsen brittisk styrka låg och väntade strax bakom horisonten. Hitler beordrade därför att fartyget skulle sänkas, hellre än att engelsmannen skulle komma åt det. I Buenos Aries, två dagar senare, sveper Kapten Langsdorff in sig i tyska örlogsflaggan och begår självmord.

Dom flesta besättningsmännen internerades i Buenos Aries, där dom med öppna armar togs emot av de tyska invandrargrupper som fanns där. Engelsmannen lyckades dock tvinga den argentinska regeringen att skingra besättningen från Graf Spee. De som hamnade i Mendoza stenades av lokalbefolkningen, eller misshandlades av polisen. Medan de som hamnade i Cordoba varmt välkomnades. Med stöd från den tyska ambassaden i Cordoba försökte befälsledningen upprätthålla någon form av militärdisciplin. Framförallt gjordes försök att förhindra besättningsmedlemmarna från att bli alltför nära bekanta med de lokala kvinnorna.

1944 kommer krav om att besättningsmedlemmarna från Graf Spee ska återvända till Tyskland. Ungefär 200 lyckas undvika detta genom att gifta sig med argentinska kvinnor och ytterligare 75 lyckas rymma. Efter så många år i Argentina var det få som ville tillbaka till ett sönderbombat Tyskland, som dessutom höll på att förlora kriget. Många av dessa forna besättningsmedlemmar slog sig ner i Villa General Belgrano. I dag ett Tyskland i miniformat. Ett litet samhälle med korsvirkeshus, tysk husmanskost och bakverk, eget ölbryggeri och en världsberömd och årligen återkommande Oktoberfest.