Vid tolvtiden nådde jag Portillo och det var dags för en efterlängtad lunch. Portillo är en mycket populär skidort på 2850 meters höjd. Det amerikanska skidlandslaget lär åka hit varje år på träningsläger. I mina tajta cykelbyxor och en svettig överdel klev jag in på restaurangen, som visade sig vara av den bättre klassen. Med vita dukar, stora härliga vinglas och kandelabrar. Jag var enda gästen som tur var. Annars hade de kanske inte släppt in mig. Jag försöker variera kosten så mycket som möjligt, så denna gång valde jag en bife de chorizo (oxfilé). Hoppade dock över vinet. Vatten smakade bättre just då.
Efter ytterligare någon timmar kom jag sedan fram till den tunnel genom berget som utgör gränsövergång mellan Chile och Argentina. Detta är högsta punkten på den transkontinentala vägen och ligger på 3200 meters höjd. Mitt mål var dock att ta mig över det gamla passet som ligger ytterligare 600 meter högre upp. Om någon berättat för mig, innan jag började stigningen uppför, att det gamla passet var stängt och inte längre farbart, då hade jag blivit mycket besviken. Men väl däruppe på 3200 meter och efter tre mil på sju timmar, tackade jag min lyckliga stjärna. Jag kände där och då ingen större lust för mer uppförsbackar. Jag fick skjuts genom den nästan fyra kilometer långa tunneln och var snart på väg neråt igen med en himla fart. Mot Puenta del Inca där jag skulle övernatta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar