26. Variable de la cultura del vino y gastronomia

Kom fram till Rafaela sent på kvällen. En stad med drygt 95000 invånare. Fascinerades av att alla boulevarder och tvärgator till dessa var belagda med gatsten. Måste ha varit många miljoner stenar de bankat ner i jorden. Jobbigt att cykla på, men vackert att se. För första gången hade jag problem att hitta boende. Alla hotellen jag försökte på var fulla. Hittade till slut ett langs en av de fyra boulevarderna. Boulevarder som alla mottes vid den stora plazan mitt i stan. Checkade in, tog en snabb dusch och sedan ut på stan för att få mig en bit mat. Även det visade sig vara svårt. På alla andra ställen jag under resan besökt med mer än 1000 invånare, så har det räckt med att ta en runda kring Plazan.



I Rafaela fanns också hur många ställen som helst kring Plazan och längs med boulevarderna. Men de serverade bara sandwich, eller, i mitt tycke, skräpmat. Pizza, med en halv centimeter tjockt ostlager, eller något dom kallar Milanesa. Jag tror det är bankat kalvkött som dom skär i breda strimlor, panerar och friterar. Till det papas fritas. Och alltihop dryper det fett om. Jag testade till slut en sådan där Milanesa, så jag vet. Det verkar överhuvudtaget som om den mer kultiverade matkulturen försvann öster om Sierra de Cordoba. Här är det en och en halv liter Coca Cola per man och en Pizza som gäller.

Också vinkulturen är annorlunda i denna del av Argentina. Andra kvällen i Rafaela hittade jag en riktigt bra restaurang. Med den godaste biffen hittills, faktiskt. Så visst finns det bra mat. Men en generell iakttagelse är att när man på Mendozas uteserveringar beställer in ett gott vin och en vällagad fisk eller köttbit med fräsch sallad till, så är det pizza och Coca Cola, eller möjligtvis öl, som gäller här österut. Hur som helst. Jag sitter på fina restaurangen i Rafaela och noterar att dom flesta tar ett par tre isbitar i vinet. Jaja, tänker jag. Så vill dom ha det. Vem är jag att döma.

Kom att tänka på kvällen i Miramar. Stan som aldrig riktigt vaknade. Jag var först enda gästen på hotellet, men framåt kvällen så vällde de in en hel busslast med pensionärer. Det visade sig att de beställt en trerätters middag till kvällen. Jag frågade hotellägaren om jag fick hänga på. Det gick ju naturligtvis alldeles utmärkt. Jag väntade till de övriga gästerna fått förrätten innan jag satte mig till bords. Beställde in en flaska vin. De hade inte så mycket att välja på, men jag hittade något som såg bra ut. Medan jag väntade på förrätten och mitt vin, satt jag, med förakt i blicken, och såg hur de nyanlända gästerna hällde upp sina vinglas till hälften med vin. Sedan i med ett par isbitar. Och därefter fyllde glaset till kanten med Sprite. Förskräckligt, tänkte jag. Jag fick mitt vin. Kyparn hällde upp en skvätt. Världsvant roterade jag vinet i glaset. Förde glaset till munnen. Riktade återigen min uppmärksamhet mot de övriga gästerna, med en blick som sa. Titta nu gubbar och kärringar. Det är så här man ska dricka vin.

Efter att chocken, och den värsta krampen utmed tungans sidor släppt, beställde jag, lika världsvant, in en flaska Sprite. Och is, för att vara på säkra sidan.

Två viktiga lärdomar. Det finns förklaringar till allt. Och, det gäller att vara anpassningsbar.