7. Hay un largo camino a San Filipe

Efter kyrkogården fortsatte jag några hundra meter. I ett vägkors satt ett gäng ungdomar. Jag frågade efter El Centro. Dom tittade på mig med en blick som sa "idiot, varför tror du vi valt att sitta här". För så är det ju. Ungdomar gillar att hänga i centrum. Jag frågade var det fanns någon restaurang. Igen samma blick, "idiot, du har hamnat i centrum av ingenstans". Dom pratade en stund sinsemellan och pekade på ett hus lite längre bort och förklarade att där kunde jag kanske få mat. Jag cyklade dit, till ett privat hem, knackade på dörren och frågade om det var här man kunde få mat. Jo då, svarade damen, men bara på kvällen. Vid vägkorsningen där ungdomarna tillbringade sin fritid, fanns ett "hål i väggen" som sålde bröd, skinka och ost. Det fick bli min lunch. Jag frågade om det, lite längre fram längs vägen, fanns någonstans att sova och äta. Damen i affären skakade på huvudet och jag förstod att jag hade ytterligare sex mil framför mig innan jag nådde en högre form av civilisation.

Vägen jag cyklade måste vare en av världens bästa och vackraste cykelvägar. Två, tre, maximun fyra bilar per timma, och bred väg med bra asfalt. Tyvärr tog batteriet till kameran slut, så det blev inga bilder från de vackraste vyerna. Även vattnet tog slut, så jag vet nu hur det känns när tungan växer i munnen. Av byarna Las Puertas och El Guayacán såg jag inte mer än ett par hus byggda av gamla bussar, eller skjul i stil med de kojor vi byggde som barn. Solen går ner halv nio och klockan åtta på kvällen, efter 10 timmars trampande, varav sju uppför, kom jag till slut fram till San Filipe. Nu är det vila och återhämtning som gäller.