18. Öken och djävulsk hetta

Om jag beskrev Mendoza med sina vingårdar och härliga omgivningar som paradiset, så har jag nu de senaste dagarna också fått uppleva det motsatta. Fyrtio mil av ökenlikt landskap och djävulsk hetta.

Jag visste att jag från Mendoza hade 15 mil i nordostlig riktning till nästa delmål, Encon. Lämnade Mendoza strax före sex på morgonen i mörker. Det var svalt och skönt. Klockan nio, fem mil senare, var jag framme i Costa de Araujo. Sista vattenhålet innan Encon. Det här går ju hur bra som helst, tänkte jag. En tredjedel av sträckan redan avklarad. Hittade en liten servering där jag åt frukost. Frederico, ägaren av stället, slog sig ner vid mitt bord vid den lilla uteserveringen. Frederico berättade att han tidigare arbetat som lärare på ett hem för föräldralösa barn i Mendoza. Uppfattade det som om han också varit någon form av proffs i fotboll. Jag antar att det var där han i så fall fick ihop pengarna till de två hus han byggt. Ett åt sin far och ett till sin egen familj. Han hade också låtit bygga ett litet affärskomplex som bestod av tre butiker, vägg i vägg. En leksaksaffär, en affär med barnkläder och cafét där vi nu satt. Han hade precis beställt fem datorer och tänkte bygga ut till ett ciber café. Allt med huvudinriktning mot barn och ungdomar, med andra ord. Ett par bord ifrån mitt satt fem flickor i tolvårsåldern. De bar skoluniform så jag antar att de var på väg till skolan. En av flickorna köpte en tvålitersflaska med Coca Cola och en jumbopåse med chips. Fem glas dukades fram och flickorna satt där mumsandes på chips och högtidligt skålandes med varandra, glas mot glas. Så kan man också börja sin skoldag.

Frederico och jag satt länge och pratade. Jag, så gott jag kunde på spanska och han passade på att testa sina kunskaper i engelska. Han hade ett lustigt sätt när han skulle ange siffror. Han berättade, I moved Mendoza to Costa de Araujo ... tittade upp i himlen, putade med munnen, och räknade högt för sig själv ... one, two, three, four, five, six ... Si, six years. Han flyttade till Costa de Araujo för sex år sedan. Han berättade om sin fru och två barn. Barnen var ...tittade upp i skyn, ... one, two, three, four... Four years, and, ... riktade blicken uppåt, ...one, two... Si, two years. Han frågade hur gammal jag var. Jag sa att jag nyss fyllt 50. På min fråga hur gammal han själv var tittade han åter upp mot molnen och räknade halvhögt ... one, two, three, four, five, six, ... hela vägen till 40. Plötsligt sträckte han fram näven. Vi skakade hand. Han sa, du är min vän. Vi är vänner. Gjorde båda tummarna upp. Och reste sig och gick. Efter en stund kom han tillbaka med en kanna Mate. Han förklarade att med vänner dricker man Mate. Det hör till. Så kom det sig att jag för första gången fick prova argentinarnas nationaldryck, Mate. Riktigt gott. Som ett starkt bryggt te med rejäl beska.

















Med ena foten kvar i paradiset lämnade jag Costa de Araujo. Trampade de resterande tio milen, på en absolut spikrak väg, genom ett öde landskap av sanddynor, grästuvor och låga taggbuskar. I oändlighet. Ingen som helst variation. Samma horisont mil efter mil. Det började bli riktigt varmt. Det var 30 grader i Mendoza dagen innan, men här ute var det mycket varmare än så. Hittade en buske med lite halvskugga där jag åt min lunch. Bröd, vatten och ansjovis inlagd i olja och citron. Riktigt gott. Vid tretiden stod jag inte ut med värmen längre. Hittade en lite större taggbuske som gav hyfsad skugga. Rensade bort tillräckligt med taggiga grenar för att mitt liggunderlag skulle få fri plats. Råkade trampa på en lång tagg som gick en bra bit in i min skosula. Som tur var inte in i foten. Somnade, trotts bitande myror. Tänkte, här finns ju liv i alla fall, och sov ett par timmar under det att den värsta värmen passerade. Efter min siesta märkte jag att även framdäcket på cykeln fått besök av en tagg. Vad är väl en cykelsemester utan punktering. Det hör ihop antar jag.






Vid åttatiden på kvällen, tre kilometer från Encon, stannade jag vid en trafikkontroll. Varje provins i Argentina har sitt eget styre, och vid provinsgränserna är det kontroll av alla motorfordon. Med hopp i rösten frågade jag en polisman om det fanns något hotell i Encon. Jag hade visserligen inhandlat ett tält i Mendoza. Men det var bara till för absoluta nödfall. Jag tycker inte om att tälta. Polismannen svarade att självfallet fanns det hotell. Glad i hågen trampade jag vidare. Såg en kall öl och en bit god mat framfor mig. Tänkte att även denna dag får ett gott slut. Kom in i Encon. Passerade ett par skjulliknande hus på bägge sidor av vägen. Kom fram till en supermodern bensinstation. Det lyste. Det var öppet. Men, ville köra vidare direkt till centrum för att leta upp hotellet innan det blev för mörkt. När jag passerad bensinstationen såg jag att dom sålde drycker och lite annat. Tänkte om. Bättre att ladda upp med vatten nu direkt så är det gjort. Och samtidigt fråga efter vägen till hotellet, i stället för att irra omkring i mörkret.

Nej, sa damen i bensinstationens lilla butik. Något hotell har det aldrig funnits i Encon. Det närmaste ligger i San Juan, tolv mil västerut. Jaha, så var det med det. Jag frågade om det fanns någon plätt där jag kunde sätta upp mitt tält. Blev hänvisad en plats strax bakom bensinstationen. Väl där kom killen som ansvarade för bensinpumparna springande emot mig. Pekade mot himlen och sa något i stil med att det skulle bli oväder. Det hade jag också redan konstaterat. Horisonten i söder var fylld med blåsvarta moln som lystes upp av ett oupphörligt sken av blixtar. Eftersom jag inte förstod vad han egentligen ville, tog han mig i armen och förde mig till en cementplatta, med överhängande tak, på baksidan av själva bensinstationen. Där slog jag upp mitt tält. Granne med en brummande ismaskin och en kompressor som med jämna mellanrum drog igång med ett högljutt stånkande. Men, så underbart skönt jag sov den natten.
















Nästa morgon. Tidigt uppvaknande. Cyklade ut från bensinstationen. Och kunde konstatera att efter bensinstationen fanns ingenting. Inte ett hus. Ingenting. Där fanns inget samhälle. Därefter, more of the same. Kopia av gårdagen. Fast denna gång tolv mil österut. Nattens oväder hade de första milen fyllt stora områden längs vägen med vatten. Det var som att cykla i en ångbastu. Först mot La Tranca och därefter mot etappmålet, nationalparken Sierra de las Quiljades. Samma sand, grästuva och buske längs en spikrak väg. I oändlighet. Det kändes som om någon höll upp bakhjulet och jag trampade i luften. Hela tiden en stekhet sol, samma horisont, samma sand, samma grästuva och samma buske. Jag kom ingenstans. Timme efter timme.





Det mest demotiverande och energikrävande du kan göra när du cyklar på denna typ av vägar är att ta sikte på horisonten. Jag har därför utarbetat en metod, numera väl beprövad. En metod för att undvika totalt energidränage. Mest lämpad när tröttheten och tristessen tar över och motivationen på allvar börjar rinna ur kroppen. Tänk dig att du har ett gummiband fäst kring kroppen, i brösthöjd ungefär. Andra änden av gummibandet tänker du dig fäst vid lämpligt föremål framför dig. Exempelvis en buske ett par hundra meter längre fram. Eller, om du är mycket trött, en buske tjugo meter längre fram på vägen. Tänk dig att gummibandet är så sträckt att du faktiskt dras mot föremålet. Du blir förvånad. Det krävs nästan ingen energi alls. Jag vet inte om det är jag som är dum, men det fungerar. Inte bara det att jag får bekräftat att jag rör mig framåt. Passerar föremål. Kommer någonstans. Av någon anledning ökar jag dessutom tempot. Sådana saker funderar jag på.




Jag har också funderat en del på kartor. Framförallt på den jag har. Den täcker hela Chile, Argentina, Uruguay och delar av Peru, Bolivia, Paraguay och Brasilien. Ett mycket stort område. I skala 1:2 500 000. Det säger sig självt att alla byar inte kan komma med på en sådan karta. Normalt vid denna skalnivå gör man en indelning där liten ring på kartan betyder mellan 50-100 invånare, lite större ring betyder upp till 500 invånare, ring med prick i betyder upp till 5000 invånare, osv. Jag kan se framför mig hur de argentinska kartritarna lägger kartan framför sig och i stor stil och med stolthet börjar markera Buenos Aries, Cordoba, Mendoza, Salta, San Juan, San Luis, Santa Fé... Och ... Och, så var det inte så många fler. De tittar på kartan och säger. Det ser ju inte klokt ut. Ett så stort land och så få ringar. Chefskartritaren kontaktar alla de styrande i samtliga provinser. Förklarade att detta är en statsangelägenhet och måste prioriteras. Han beordrade att få namnen på alla hus, gårdar och byar. Åtminstone de längs de större huvudvägarna. På så sätt kom det sig att liten ring betyder ett hus, men obebott. Lite större ring betyder upp till tre obebodda hus, och ring med prick i betyder upp till tio hus, varav minst ett är bebott. Detta förfaringssätt har gjort min egen planering av provianterings- och övernattningsmöjligheter helt omöjlig. Jag blev därför inte alls förvånad när jag efter sju mil passerade La Tranca. En by med tre fallfärdiga hus. Ingen möjlighet till proviantering av vatten där.

Det där med utmärkning av byar som inte finns kan ju naturligtvis också ha att göra med de umbäranden som de senaste tjugo årens ekonomiska kriser utsatt det argentinska folket för. Det är många som tvingats lämna sina hem. Men, det är en helt annan historia.