27. Ladrónes y viento contrario

Från östfronten intet nytt. Inte mycket i alla fall. När jag checkade ut från hotellet i Rafaela frågar hotellportiern vart jag tänkte cykla idag. Jag berättade att målet var Santa Fé, eller möjligen Paraná. Han säger lycka till. Och vi tar farväl. När jag lastat cykeln med alla mina packväskor och vattenflaskor, kommer hotellportiern springande efter mig och säger. Jag vill bara ge dig ett gott råd. Santa Fé och Paraná är inte säkra städer att befinna sig i. Arbetslösheten är hög och fattigdomen är svår. Var försiktig när du går på gatorna. Gå helst inte ensam och lämna inte din cykel för en sekund. Jag tackade för råden och lämnade kullerstensgatorna i Rafaela för vidare färd mot Santa Fe.

Fortfarande oändliga jordbruksarealer, längs en rak väg. Förutom säd av olika slag odlas här en hel del majs. Och potatis, tror jag. Det ser i alla fall ut som potatis, med blast som är gigantisk. Denna dag var motvinden kraftigare än vanligt. Kom ifrån nordöst.

Apropå motvind. Jag hade från början planerat att börja mitt cykeläventyr i Buenos Aries, och därifrån cykla västerut mot Valparaiso. Planen var att jag på så vis skulle få upp ångan ordentligt innan stigningen upp i Anderna. Dessutom skulle jag på detta vis börja med den tråkiga cyklingen och spara det bästa till sist. Vinerna i Mendoza, Andernas mäktiga och spektakulära vyer och slutligen vinodlingarna kring Santiage de Chile.

På nätet hittade jag en holländare som cyklat mycket i Argentina. Jag mejlade honom och berättade om mina planer. Cool trip, svarade han. Men tänk på, skrev han, att det blåser ofta på slätterna. Och då alltid från väster. Via den här killen fick jag tips om ytterligare en holländare som också cyklat mycket i Argentina. Han svarade ungefär på samma vis. Och föreslog att jag, på grund av vinden, skulle kasta om färdplanen. Varför göra saker svårare än de behöver vara, tänkte jag. Lite medvind på en så lång cykeltur är ju aldrig fel, tänkte jag. Av den anledningen började jag i stället cykelturen i Santiago.

När jag kommit ner från toppen på grusvägen mot Mendoza (den topp jag nådde med hjälp av mannen i den vita bilen, om ni minns) och cyklade den sista biten. Den tre mil långa raksträckan i sydostlig riktning mot Mendoza. Då hade jag en stark motvind hela vägen. Det här stämmer ju inte, tänkte jag. Tänkte att detta förmodligen bara var någon form av tillfällig kvällsbris. Eller undantaget som bekräftar regeln. Det lär ju finnas sådana. Efter fem dagar i Mendoza, styrde jag sedan cykeln mot nordost och Encon. Kände motvinden i ansiktet. Det här stämmer ju inte, tänkte jag. Jag var tvungen att stanna cykeln för att kolla med kompassen. Jo, visst tusan. Det blåste från nordost. Efter den dagen har det konstant blåst från nordost. I tre veckor. Håller det i sig ett par dagar till så far jag i alla fall medvind från Paysandú i Uruguay och sträckan söderut, ner till Colonia del Sacramento.

Jag klagar inte. Ofta har motvinden faktiskt svalkat riktigt skönt. Men denna dag, den 21 november, på väg mot Santa Fe, blåste det mer än behagligt. Vinden kom snett framifrån och de kraftiga vindpulserna, som med jämna mellanrum for fram över slätten, kastade mig ut i dikeskanten. När jag fick möte av en lastbil kom en vindvåg emot mig med sådan kraft att det blev tvärstopp på cykeln. Och när en lastbil körde om mig fick cykeln okontrollerad fart rätt ut i det höga gräset. Så där höll det på i drygt sju mil, tills jag kom fram till den lilla staden Esparanza. Jag tänkte ta en sedvanlig siesta under de varmaste timmarna och rullade in mot centrum. Och fick punktering på bakdäcket. Av med alla packväskor. Tusan också, tänkte jag. Hade visserligen inte kommit fram till Santa Fé ännu, men portierns varning ringde i öronen. Här står jag ensam, mitt i siestan. Perfekt läge för den som vill råna mig, tänkte jag. Tyckte jag såg bovar och banditer i vartenda gathörn. Men det enda jag såg var en och annan hund som utslagna av värmen låg med tungan hängande i trottoarstenen

Fram med den lilla lagningssatsen. Den jag i somras fick av vännerna Kjell, Kiell och Sten och som nu kom till användning för andra gången. Märkte att bakdäcket, som var helt nytt när jag lämnade Sverige, nu var mer eller mindre blankslitet. Skiftade därför sa att jag fick det inte fullt lika slitna framdäcket där bak. Enkel match, men jag dröp av svett där i solskenet. Jag cyklade vidare, men märkte ganska snart att det fortfarande var punktering där bak. Jag fattade därför beslutet att ta bussen de sista tre milen till Santa Fé. Tar reda på var bussterminalen är, och en halvtimma senare sitter jag i den luftkonditionerade bussen.

På bussterminalen i Santa Fé plocka jag åter fram lagningsgrejerna. En kille kommer fram. Av utseendet att döma ser han inte ut att tillhöra de mest välbärgade. Frågar varifrån jag kommer och vad jag heter. Ställer en massa frågor om cykeln och annat. Strax kommer ytterligare en kille. Förövrigt tämligen tomt på folk. Jag känner mig utsatt. Den första killen berättar för den andra att jag heter Lausch och är på väg från Santiago till Buenos Aries. Och att jag dricker åtta liter vatten per dag. Vad han fick det ifrån förstår jag inte först, men det råkar faktiskt stämma ganska bra. Kommer sedan på att när han pekade på vattenflaskorna tidigare, så sa jag något, på dålig spanska, om att det går åt mucho litros agua por dia. Han tyckte väl jag sa ocho litros. Jag tyckte inte hans satt stämde överens med min bild av hur en rånare borde bete sig. Men, så har jag ju ingen tidigare erfarenhet av det heller.

Jag funderar på hur jag bäst bör agera när de väl bestämmer sig för att råna mig. Fortsätter samtidigt att jobba med cykeln. Hittar halet. Ruggar upp ytan med ett sandpapper. På med lim och lagningslapp. Trycker med tummen på lappen. Killen tar slangen ifrån mig och säger något om att det är bättre att trycka lappen och slangen mot väggen. Så, där står han och pressar fast lagningslappen. Och jag tänker. Jaha, det är så de tänker lägga upp det hela. Kommer att kräva mig på pengar för att de hjälpt mig laga slangen.

Jag sätter tillbaka slangen. Pumpar däcket. Och ska vända cykeln på rätt köl igen, när killen knuffar undan mig och säger något om att han är mycket smutsigare än vad jag är. Resolut lyfter han cykeln och vänder den. Jag lastar på mina vaskor och tänker att det är lika bra att fortsatta till Paraná på andra sidan floden Rio Paraná. Det är bara tre mil dit. När killen hör mina planer, säger han. Det kan du inte göra. Det går inte att cykla dit. Det är en tunnel under floden, och där far du inte cykla. Så, jag tar helt enkelt nästa buss till Paraná.

Mer än så var det inte. Jag tackar för hjälpen. Vi skakar hand och tar farväl. Dom försvinner åt sitt håll, och jag åt mitt. Världen är full av hjälpsamma människor.