24. Heridos por las computadoras ira

I Villa Carlos Paz bodde jag på ett litet hotell alldeles vid busstationen. Hotel Florida. En ombyggd gammal vacker villa. Och mycket trevlig och hjälpsam personal. Tjejen som verkade tillhöra ägarfamiljen och agera som hotellchef, kunde till och med lite engelska. De hade dessutom Internet. Datorn var placerad precis utanför mitt rum. Jag låg efter med min blogg. Det är svårt att hitta bra Internetställen med tillräcklig kapacitet för att kunna hantera bilder. Jag tyckte därför detta var ett perfekt arrangemang.

Efter att ha njutit av min sedvanliga biff och en liten flaska vin, startade jag upp datorn. Den var hyfsat snabb. Hårddisken stod på en liten hylla en bit ovanför mina fötter. Jag drog ut datorn för att komma åt att sätta i USB-sladden på baksidan av datorn. Kopplade in kameran och började ladda ner bilder på datorns skrivbord. Det gick hur smidigt som helst. Satt med vänster fot nonchalant uppslängd på höger knä. Började småvisslande redigera de bilder jag skulle lägga in på bloggen, när min vänsterfot, den som nu glatt vippade takten till min visselmelodi, stötte till datorn. Den välte och for i golvet. Högtalarna som satt på väggen över mitt huvud, drogs med i fallet. Allt till ljudet av ett fruktansvärt brak. Nattportiern kom farande och undrade vad som stod på. Tillsammans samlade vi ihop alla lösa plastdelar som låg utspridda på golvet. Försökte få igång datorn. Men, den sa något om Error. Längre än så kom vi inte. Jag förklarade vad som hänt och tog på mig all skuld.

Morgonen därpå, som för att strö lite extra salt i såret, frågade damen som satt vid frukostbordet intill mitt om hotellet hade tillgång till Internet. Jag såg i vitögat, att dagportiern som nyss fått veta hela historien, tittade åt mitt håll när han svarade damen att datorn tyvärr var ur funktion. Jag fick syn på en intressant fläck i taken en bit bort, åt ett annat håll. Och skämdes.

Bestämde mig för att det var dags att dra vidare österut. Men för att göra det var jag tvungen att passera genom hela Cordoba. Hade ingen lust att ge mig ut i den vansinnestrafiken. Kom att tänka på busstationen alldeles intill hotellet. Det kanske fanns en buss som gick till andra sidan Cordoba, tänkte jag. Det skulle ju vara perfekt.

Det visade sig finnas en sådan buss. Den gick inte bara till andra sidan Cordoba, utan ytterligare ett antal mil, till den lilla orten Miramar vid den stora insjön Laguna Mar Chiquita. På så sätt hamnade jag i Miramar. Den stora sjön, sju gånger sju mil ungefär, visade sig vara en saltvattensjö. Miramar är den sömnigaste ort jag hittills besökt. När jag kom dit vid tvåtiden var allt stängt och inte en människa syntes. Det var ju siesta så det var kanske inte så konstigt, men det var en underlig tystnad över hela byn. Framåt femtiden såg jag ungdomar som en och en, eller i grupp satt och såg så där uttråkade ut som bara ungdomar kan göra. Blicken i deras ögon sa. Ge mig ett par år till och sedan sticker jag från den har hålan, för alltid.

Framåt halvsju öppnade en livsmedelsaffär, så jag kunde åtminstone köpa vatten och färdkost till morgondagen. Ut ur husen kom människor som satte sig på varsin vit plaststol, ute på trottoaren. Och alla bara stirrade tomt framför sig. Ingen aktion där inte.



Jag lallade runt i stan några varv. Hittade ett ställe där dom hade Internet. Gick in. Frågade om deras datorer var snabba. Snabbast i stan så mannen vid disken. Det visade sig senare vara enda stället i stan som hade Internet. Startade upp datorn. Kunde inte ens öppna Internet Explorer. Mannen i affären hjälpte mig starta om datorn. Fick igång Internet. Så långt allt väl. Kopplade kameran till datorn för att kopiera över de bilder jag kvällen innan inte lyckats redigera. Fick upp bilderna men lyckades inte kopiera över bilderna till skrivbordet så som jag brukar göra. Försökte skapa en ny mapp för att dra över bilderna till. Gick överhuvudtaget inte att skapa en ny mapp. Fick upp ett meddelande som så något om att jag inte hade axess. Gjorde ett par försök till. Började tappa tålamodet. Helt plötsligt skapade jag en ny mapp. Jag vet inte hur det gick till, men jag döpte den till Lars bilder. Det heter den väl alltjämt, for ever and ever.

Jag försökte kopiera över bilder, men antingen kom meddelandet upp om att jag inte hade axess till mappen jag nyss skapat, eller så låste sig datorn och jag satt och stirrade på ett timglas. Ingenting hände. Jag var nu riktigt irriterad. Kände att jag var tvungen att göra något för att få utlopp för min frustration. Som om jag trodde att allt skulle gå mycket bättre, tryckte jag på flera av tangentbordets knappar samtidigt. Flera gånger, Det kändes skönt. Datordjävel, tänkte jag.

Lutade mig tillbaka och stirrade på timglasset. Skulle precis ge upp och slå av datorn, när ett fönster öppnas. Bilder börjar transporteras från kameran till datorn. Jag förstår inte spanskan som står som rubrik i fönstret. Det går ett par sekunder innan jag känner igen ikonen för papperskorgen. Snabbt som ögat rycker jag ut sladden ur kameran. Räddar på så sätt merparten av mina bilder. Men, alla bilder från Villa General Belgrano och flera från Alta Gracia tillsammans med flera från Carlos Paz went down the drain som amerikanen säger. En irreversibel process skulle man kunna kalla det. Jag hade drabbats av cyberrymdens vrede, och fick nu mitt straff för hur jag hanterat datorer det senaste dygnet.