8. Fuerte deseo acechan sentido

Stark vilja lurar förnuftet. Jag var på väg från La Ligua till San Filipe. Jag visste att merparten av de 10 milen innebar en kurs österut med sakta stigning på 1400 meter. Jag uppskattade att efter ca 3/4 av sträckan skulle jag nå toppen. Därefter var det ett brant nedförslut rakt söderut på ca en mil som avslutades med ett par mil svagt nedför hela vägen fram till San Filipe. Det var mycket varmt, jag var trött och hade inte fått någon riktig lunch. Dessutom höll vattnet på att ta slut. Med hjälp av min kompass och min inte speciellt detaljerade karta, försökte jag med jämna mellanrum bestämma min position.

Klockan var tre på eftermiddagen när jag nådde toppen. Det var en fröjd för ögat att se nedförsbacken framför mig. Brant, lång och vacker. Jag visste att det nu bara var lite drygt en och en halv mil ner till Papuando där jag kunde köpa vatten. Jag firade med att dricka upp merparten av den lilla mängd vatten jag hade kvar. Det var en underbar känsla att känna hur tungan genast krympte i munnen. Jag satte av nedför. Vinden kylde min kropp. Livet var åter rättvist och underbart. Det gick fort och jag var tvungen att bromsa nästan hela tiden.

Jag var uppe i 60 km per timma när jag kände hur någon av bromsarna hade hakat upp sig. Det gick saktare och saktare. Jag trampade, men det var trögt. Till slut stod jag helt still och kände återigen solen bränna min kropp. Frustrerat hoppade jag av cykeln för att kolla bromsarna. Till min förvåning var dom helt okej. Ingen av bromsklossarna låg mot däcket. Jag lyfte blicken mot färdriktningen. Och ta mig fan, det lutade faktiskt uppför. Jag var så övertygad om att det nu skulle gå nedför i över en mil att jag inte hade en tanke på att det kanske inte var rätt topp jag hade nått. Det tog ytterligare två långsamma timmar innan jag nådde toppen. Stark vilja lurar lätt förnuftet.