20. El camino a Carlos Paz

Jag stannade på Hotel Lujan ett par dagar. Ett familjehotell med härlig atmosfär och stämning. Nattportiern, han i kalsongerna, visade sig äga stället tillsammans med sin fru. Till sin hjälp hade de hans föräldrar och lillebror. Temperamentet i familjen var det inget fel på. Dörrkarmsflisornas yrde när någon i familjen var irriterad på någon annan. Att slå igen en dörr då och då är en bra ventil när det kokar över. I nästa stund stod alla ute i köket och slog sig för knäna och skrattade så dom tjöt. Och mitt i detta fanns jag. Dom serverade öl och macka ute vid polen, eller en kopp te i biblioteket. Och till kvällen en underbar måltid. Varje gång vi stötte på varandra, så var det tummen upp, och en rejäl dunk i ryggen. Ett alldeles utmärkt sätt att kommunicera på, när inte ordförrådet är tillräckligt stort.

När jag anlände första natten blev jag beklämd över stadens tillstånd. Ingen asfalt på gatorna. Bara en gropig väg av grus, sand och sten. Knappt framkomlig. När vi diskuterade det ekonomiska läget i landet. Förklarade familjen, tvärtemot vad jag trott, att hotellet gick strålande och att det för orten Lujan, med sina 2000 invånare, var blomstrande tider. Ingen arbetslöshet och stor framtidstro. Ett exempel på det var att hela vatten- och avloppssystemet precis blivit utbytt. Därav de dåliga vägarna.

Lämnade Lujan, nöjd och utvilad, för vidare färd norrut. Passerade efter två mil en annan ring på kartan, Quines. Ett något större samhälle än Lujan. Kom så småningom också fram till Villa Dolores, men kände mig inte lockad av ett besök i "Sorgernas stad", eller "Smärtornas stad" om man så vill. Märkligt namnval. Fortsatte till Mina Clavero där jag stannade över natt. Ett mycket större samhälle än Lujan, och helt inriktat på turism. Sålde tingel tangel i vartenda gathörn. Inget för mig.



Nästa dag var det dags för lite bergscykling igen. Upp i Sierra de Cordoba på 2300 meters höjd, för att därefter ta mig ner till Villa Carlos Paz på andra sidan. Jag hade från början tänkt tälta uppe på toppen, men tyckte det såg så trist ut. Själva toppen av berget bestod av en enorm stäppliknande yta, där kor, åsnor och hästar gick och betade. Jag hade fått nog av stora öppna ytor. Det blåste dessutom kallt. Valde därför att ta hela sträckan till Carlos Paz på en dag. Jag har möjligen blivit lite blasé. Området är känt för sina vackra berg, men de slår inte Anderna. Så är det bara. Men en riktigt bra work out blev det.


Det kändes som att komma in ett annat Argentina, där på andra sidan Sierra de Cordoba. I väster var det glest befolkat, få vägar. Omöjligt att köra fel. Det fanns bara en väg att välja. Redan tidigt märkte jag skillnaden. Först vägar som helt plötsligt delade sig, men ingen skyltning. Sedan när det väl fanns skyltar så var dom inte att lita på. Jag såg en skylt som berättade att det var 22 kilometer kvar till Carlos Paz. Rullade in i orterna som ligger före Carlos Paz framåt kvällen. Den ena orten avlöste den andra. Ser en ny skylt som säger 28 kilometer kvar. Massor med hus. Massor med bilar. Cyklar 15 kilometer till och det kommer en ny skylt. 18 kilometer till Carlos Paz. Den enfiliga vägen blir tvåfilig. Ännu mera hus, bilar och människor. Fortfarande två filer, men bilarna kör fyra i bredd. Jag borde vara i Carlos Paz nu, tänkte jag. Blev orolig att jag trotts allt kört fel någonstans. Därav den märkliga skyltningen. Började bli övertygad om att jag faktiskt var på väg in i tvåmiljonersstaden Cordoba. Carlos Paz är ju trotts allt bara en liten ring på kartan. Stannade. Frågade en man som stod vid trottoarkanten. Jo då, sa han. Detta är Carlos Paz. Jag frågade var centrum låg. Rakt fram, sa han. Fortsatt bara rakt fram tre kilometer till. Djävla kartritare, skrek jag för mig själv. Dom borde visa oss resenärer lite respekt. Det är ju ändå skillnad på en ring på kartan med tre obebodda hus och en lika stor ring på kartan med 70 000 invånare. Dags att investera i en ny karta.