19. Dinosaurier och andra döda ting

Kom fram till nationalparken Sierra de las Quijades vid sextiden på kvällen. Skrev in mig hos parkvakten. Fick veta att tältplatsen låg ytterligare sju kilometer bort längs en grusväg, och att det fanns en liten servering där. Men den öppnade först klockan åtta nästa morgon. Jag fick tips om en liten Comeria en kilometer längre söderut. Cyklade dit och blev serverad en jätteportion med något som påminde om sjömansbiff. Stora platta köttbitar som kokat i timmar, tillsammans med skivad potatis och kryddor. Såg mycket gott ut och doftade underbart av färsk körvel, lagerblad och lök. Men, jag hade ingen aptit. Förmodligen hade jag fått för mycket sol och värme. Tvingade mig att äta maten. Varje tugga åkte jojo i strupen, men sakta och säkert fick jag i mig det mesta. Köpte en ny last med vatten och cyklade grusvägen ut till nationalparken.

For 120 miljoner är sedan var platsen, där nu Sierra de las Quijades ligger, ett tämligen platt landskap, förmodar jag. Dinosaurier av olika slag drog fram över landskapet. Förfader till våra tiders fåglar svävade gigantiska omkring i skyn på spaning efter byte. Andra urtidsdjur gick och bökade i gyttjan och åter andra höll till i sjöarna. Urtidsdjur som lämnade spår efter sig. Under årens lopp har detta stora landområde förvandlats till uttorkade sjöbottnar och årmiljoners nötande av vind och vatten har grävt djupa raviner. Rödskimrande sandsten med myriader av klipputsprang och terrasser har bildats. En vacker syn. Och i denna process har spåren i form av fosiler och fotavtryck vaskats fram i dagen. Detta har gjort att forskare från New York's Museum of Natural History och från universitetet i San Luis, drygt 10 mil härifrån, ofta är på plats för utgrävningar. Min förhoppning var att några av dessa forskare, gärna engelsktalande, skulle finnas på plats. Någon att prata med. Någon som kunde visa mig platsen.



När jag kom fram till campingområdet var det öde. Jag var helt ensam. Jag satte upp mitt tält. Det fanns en kran med vatten. Agua potable stod det på en skylt, men vattnet såg ut som när man sköljer ur en hink med murbruk. En gråvit soppa. Jag vågade inte riskera att sätta igen mina inre organ med sörja av sediment. Tog istället tillfället att tvätta mig så gott det gick och vandrade sedan omkring som Adam utan vinblad. Lät den tilltagande vinden torka min kropp. Ensam i ett fantastiskt bergslandskap. En mäktig känsla.

Vinden tilltog alltmer. Månen gick upp och kastade långa skuggor. En blåvit helmåne som lyste upp lägerplatsen och landskapet runt om kring. Låg i tältet. Lyssnade på ljuden från syrsor och fåglar. Lyssnade på vinden som for fram genom ravinerna och pressade sig igenom trädgrenar och buskar. Fick dom att röra sig. Vinden ryckte och slet i tältet. Fascinerades av skuggspelet. Jag började fundera på vilka djur som kunde tänkas stryka omkring här bland bergen. En massa smådjur visste jag var i rörelse på nätterna. Och räv. Falk och andra rovfåglar hade jag redan sett i solnedgången. Kom att tänka på Puma. Jo, så var det väl. Hade jag inte läst någonstans att det lär finnas gott om Puma här. Jag kanske borde ha en lägereld, tänkte jag. Som i Afrika, för att hålla djuren borta. Men kom på att jag inte sett rester från andra lägereldar på campingområdet. Bestämde mig för att djuren får stryka omkring runt tältet bäst de vill. Bara jag slipper vara medveten om det när dom gör det. Stoppade öronproppar i öronen och somnade.




Vaknade tidigt, redo för frukost. Klockan halv nio var den lilla serveringen fortfarande igenbommad. Bestämde mig for att utnyttja den svala förmiddagsluften och gav mig ut i bergen. Vandrade ett par timmar runt i denna spektakulära verklighet. Njöt av vyerna och färgerna. Jag hade ingen karta och vågade mig därför inte ner i ravinerna. Jag visste inte heller var jag skulle leta efter de stora dinosaurfosilerna. Kom till en plats med en informationstavla. Denna berättade att stenhällen framför mig en gång varit en gyttjepöl och att där fanns fossiler av 120 miljoner år gamla maskgångar.

Några häftiga fosiler av dinosaurier såg jag inte denna gång. Men å andra sidan, det är inte alla som sett 120 miljoner år gamla maskgångar. Det har jag gjort. Har till och med bildbevis.



När jag vid elvatiden kom tillbaka till lägerplatsen, kom en dam åkande på sin moped. Serveringen öppnade och jag fick en ostmacka och en kopp kycklingsoppa. Ungefär som varma koppen, fast med dubbelt sa mycket vatten. Och som kompensation, ett par rejäla skedar med extra Maizena. Det var mer gul kräm än soppa. En kräm som inte smakade något alls. Låg sedan på en bank under ett bambutak och skippade efter andan. Damen i luckan sa att hon inte visste hur varmt det var, men berättade att 40 grader var det säkert. Det brukar det vara så här års. Låg på bänken, som egentligen var en femton centimeter bred planka, och funderade på hur jag skulle lägga upp fortsättningen. Bestämde mig för att stiga upp nästföljande morgon strax före soluppgången och på så sätt få merparten av de tolv milen till Lujan under något så när svalka.

Klockan tre på eftermiddagen stängde senoran luckan till butiken, och med ett chao försvann hon på sin moped. Inte mycket till affärsmannaskap där. Ett litet enkelt, jag stänger om tio minuter så passa på och köp nu, hade varit på sin plats. Snopen fick jag tänka om. Jag hade vare sig frukost- eller middagsmat.

Jag bestämde mig för att prova något nytt. Nattcykling. Väntade ett par timmar och packade sedan ihop tältet. Cyklade till Comerian vid landsvägen. Blev serverad en underbar middag. Denna gång mer likt kalops. Stora köttbitar som kokat så länge att de nästan delade sig längs med fibrerna av sig själva. Och till det ris och grönsaker. Fantastiskt gott, och jag åt denna gång med stor aptit. Jag var laddad.


Jag trampade vidare. Solen började gå ner, och halvnio försvann hon i väster. Svalt. Skönt. Och allt svartare kväll. Strax efter nio bröts horisonten i öster av ett eldsken i rött och orange. Månen var på väg upp. Ett par timmar senare sköt månen sitt blå sken ut över landskapet. Men inte ens i det vackra månskenet blev landskapet intressant. Bara så obeskrivligt tråkigt. Samma sand, grästuva och buske. Igen och igen. Mil efter mil. Spikrakt österut. Jag mötte ett par bilar och kunde med snabb huvudräkning räkna ut att bilarna var ungefär två mil bort när jag först såg lyktorna vid horisonten. Det kändes som en evigheter innan vi möttes. Det enda som livade upp stämningen var djuren som plötsligt kommit till liv. Jag vet inte vad det var för djur, men det prasslades i buskarna och jag såg dom kila över vägen då och då. I bakgrunden hördes syrsor och en kakafoni av fågelsång. En känsla av mystik infann sig. En härlig känsla av att jag verkligen levde. Levde i nuet. Plötsligt, hördes ett väldigt brak alldeles vid sidan av mig. Först hjärtstillestånd. Sedan en blick åt höger, och strålkastaren, som var fäst vid cykelhjälmen, lyste upp en stor kroppshydda av ett svart djur. För ett kort ögonblick kastade djurets ögon iväg en reflex från strålkastarljuset. Det gnistrade till. Såg ut som en stor oxe. Eller en tjur. I full karriär satte den av efter mig. Jag hörde hur klovarna slog i sten. Hur stenar sprätte iväg och slog mot andra stenar.

Så snabbt som jag cyklade i den stunden har jag aldrig tidigare cyklat. Elitnivå, skulle jag tro. En ny blick at sidan, jag såg inte djuret, men hörde hur det sprang. Och försvann ut i det öppna landskapet snett bakom mig. Under tiden lyckades jag få ner pulsen och samla tankarna. Jag förstod att det naturligtvis var en ko som blivit minst lika rädd för mig som jag av det. Men bristen på intellegens gjorde att den sprang med mig, istället för ifrån mig. Jag började skratta. Livet är fullt av små spännande episoder.
Efter den incidenten bestämde jag mig för att jag för en stund fått nog av alla obekanta ljud och läten omkring mig. Tog fram Ipoden. Stoppade in öronsnäckorna och lät Freak Power och Fatboy Slim driva mig framåt i natten. Och, naturligtvis Lars Winnerbäck. Sveriges främste rockpoet. Ulf Lundell, släng dig i väggen.

Tre på morgonen, efter drygt åtta timmars envetet trampande, rullade jag in i Lujan. En liten ring på kartan, men med en allé upplyst av gatubelysning. Och med tvärgator som gick åt höger och vänster. Fattade ingenting. Visste att här någonstans skulle det trestjärniga Hotel Lujan ligga. Det hade en skylt vid nationalparken informerat mig om. Jo visst, säkert. Jag hade blivit luttrad. Jag irrade omkring i den sovande staden, men fann inget hotell. Cyklade förbi samma Plaza flera gånger och hade precis bestämt mig för att sova på en parkbänk, när en patrullerande polisbil satte strålkastaren i nyllet på mig. Jag fick hjälp att hitta hotellet, som låg tre kilometer utanför stan. Trestjärnigt. Jo visst, helt säkert i underkant. Ett underbart ställe vid foten av berget. Nattportiern öppnade i kalsongerna. Hjälpte mig med väskorna och att låsa in cykeln i garaget. Jag var så himla lycklig och nöjd. Den svala nattluften hade gjort att jag nästan inte svettats något alls. Det jag längtade efter var inte vatten, utan en kall öl. Portiern såg behovet, och hämtade en enlitersflaska. Fyra på morgonen satt jag på mitt rum. Rentvättad för första gången på fyra dagar. Drack min öl och tänkte på de rader av Lars Winnerbäck jag lärt mig under natten. ...då kan man andas igen, och ägna timmar åt att bejaka glädjen, eller begrunda sorgen. Ja, man får välja själv. Och ta saker som dom är. Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre. Eller är det kul att va´ me´.